Nyss fått veta att jag är gravid... hjälp
Jag har varit i liknande situation. Dock i en längre relation med pappan. Jag var precis, precis klar med mina studier, detta var under corona och jag hade svårt att få jobb efteråt, så var arbetslös men läste kurser under tiden. Pappan hade också precis blivit arbetslös pga corona.
Jag var också 23 då, hade fått ett missfall tidigare och även gjort en väldigt tidig abort precis i början av mina studier.
Inget kändes rätt. Jag ville verkligen behålla barnet, jag hade gjort en abort tidigare (v 5) och då kändes det lättare efteråt även om det såklart kändes sorgligt.
Efter mycket velande fick den logiska delen ta över, igen av oss hade jobb, pappan la hela beslutet på mig, vi bodde inte ihop och vi skulle i värsta fall behöva flytta båda två om vi inte löste jobb. Väntade för länge då jag verkligen ville behålla, jag vet ju att man kan bli väldigt känslig och gråtfärdig under en graviditet och att man inte alltid kan lita på känslorna. Så i vecka 14 fick jag genomgå en abort på sjukhus. Innan v 8 (eller om det är 10?) gör man den oftast hemma. Jag trodde jag skulle känna en lättnad efteråt då det väl var över och jag inte behövde vela mer. Men fy *** vad jag ångrade mig!! Jag grät konstant, det enda jag ville och det enda jag kunde tänka på var att få åka tillbaka i tiden och ångra mig! Jag klarade inte av att träffa andra med barn, jag bröt kontakten om någon i min närhet blev gravid... För jag mådde så dåligt. Kände att det inte spelade någon roll hur komplicerat allt skulle ha blivit, för självklart hade det ju löst sig! Men vi fick båda jobb ganska snart efter, jag fick faktiskt mitt drömjobb som jag absolut inte hade fått om jag hade varit på väg att precis få barn. Vi kunde snabbt bygga upp en stabil grund att stå på, för att få det att fungera med ett barn. Ca 8 månader senare blev jag gravid igen, det var den största lyckan någonsin. Vi fick ett friskt litet barn och jag kan inte vara mer tacksam över det. Hade jag inte gjort aborten hade vi aldrig fått detta barn. Men det går fortfarande inte en dag utan att jag mår dåligt över detta, nu när vi har fått ett barn känns det fel att säga att jag ångrar aborten men månadern fram till jag blev gravid igen så gjorde jag det varenda sekund. Det är fortfarande en stor del av mitt liv/ min historia. Jag sätter alltid ljus vid minneslunden på årsdagen och kan fortfarande gråta över det.
Men förutsättningarna vi fick med fasta, bra jobb och ett gemensamt boende har varit så enormt mycket värda! Hade jag valt att behålla hade jag förmodligen haft ett sämre jobb, sämre lön, haft svårare att vara hemma så länge som vi ville (vi hade vårt barn hemma 1,5 år innan förskola), det hade dessutom blivit längre dagar på förskola och det betyder så mycket att kunna korta ner eller vara hemma vissa dagar. Det hade varit otroligt svårt om jag hade varit arbetslös eller studerat vid födseln. Men självklart hade det gått.
Vet inte om du blev klokare på detta. Men när du vägt alla alternativ och tänkt både känslomässigt och logiskt, så skulle jag ändå säga att om något känns fel, sådär det fel, känns det som ett misstag så är det nog det. Både logik och känslor är viktiga, men känn efter noga vilket som väger tyngst.
Lycka till, hur det än blir ❤️