Varför är många barn så ouppfostrade?

Nu vet jag inte hur det har varit tidigare, för jag kom till Sverige först som vuxen, men absolut tycker jag att barn i Sverige är extremt ouppfostrade och att det finns alldeles för lite krav och disciplin. Både i hemmet och i skolan. Jag "flydde" Sverige med mitt barn pga det, för jag tyckte det var så hemsk hur det går till i skolorna. Jag ville inte utsätta mitt barn för det och ännu mindre ville jag att mitt barn blir likadant.
När hon var 7 eller 8 år var hon med på ett föräldrarmöte i skolan (ja, man fick tar med barnen om det var nödvändig). Hon betedde sig illa där. Inte så att någon lärare eller en annan förälder reagerade, men så illa i mitt tycke. Jag blev jätteirriterad och hemma skällde jag ut henne för sitt beteende och sa då "Jag förväntar mig att du beter dig som MITT barn, inte so ett svenskt barn!". Jag blev chockad av mina egna ord, för de är ju i sig rassistiska. Ännu mer chockad blev jag att min dotter förstod exakt vad jag menade med det. De flesta av hennes kompisar utanför skolan var icke-svenska och nästan alla gick i en internationell skola - hon märkte själv hur de betedde sig helt annorlunda än de svenska barnen.

Sedan diagnoser: i skolorna och även bland föräldrar har jag upplevt att diagnoser används som ursäkt att inte göra någonting. En diagnos borde egentligen vara till för att förstå hur ett barn fungerar och handla därefter. Istället används den som ett frikort att skita i allt. Man säger inte till när barnet gör fel för "hen har en diagnos!".

Jag upplevde inställningen gentemot uppfostran generellt så att man inte fattade att det finns mycket mellan en diktatur och en anarchi. Tidigare så agades barn, de hade inget att säga till om osv. Man kom fram till att det är dåligt och då gick det över till att göra precis tvärtom, för det finns tydligen ingenting mittemellan. Och det ser man ju även bland många svar här i tråden, där alternativet till barn som tillåts beter sig illa verkar vara barn som blir misshandlad och nertryckt.

Vad jag har upplevt är man även i några av Sveriges grannländer förfärad över attityden i Sverige. Jag kommer ihåg när jag var i ett grannland under vintern i en pulkabacke. Några föräldrar där skojade att man ser direkt vilka föräldrar som är svenskar och vilka som inte är det. Sitter ett barn mitt i backen och föräldern (istället för att tar upp barnet eller på något annat ser till att barnet flyttar sig därifrån så snabbt som möjligt, för att inte blockera backen) står där och prata med barnet för att få barnet att flytta sig åt sidan självmant kan man vara säkert på att föräldern är svensk.
Barnet får aldrig tvingas till någonting, för då blir den ju kränkt. Att vara kränkt verkar för övrigt vara svenskarnas favorit sysselsättning, har jag förstått.

Men vuxna själva beter sig ju oftast inte mycket bättre. Jag studerade på universitetet enbart på engelska i början, studenterna kom från alla möjliga länder. Inga konstigheter där. Efter att jag har lärt mig tillräklig med svenska började jag plugga på svenska - och blev chockad. Studenternas (nästan 100% infödda svenskar) beteende var fruktansvärt! De pratade hela tiden under föreläsningar så de fick hyssjas jämt av föreläsaren, de gnällde "varför behöver vi lära oss det" osv. Jag avbröt kursen efter mindre än ett år.
Och även i resten av samhället ser det likadant ut. Svenskar är väldigt laglydiga i min uppfattning, även oskrivna lagar. Men så fort någonting inte är ett lag eller anses som nästan likvärdigt med ett lag, så gör man precis hur man vill. Tex. skyltar som "Vänligen klättra inte på X" är en dekoration - om barnet vill klättra där, får den. Om man går en fritidsaktivitet är ledarens anvisningar bakgrundbrus - man gör precis hur man vill, osv.
Och så anser man att vara individuellt är lika med att skita i alla andra. Folk står knappt upp av sig själva i kollektivtrafiken för en behövande, folk hjälper inte varandra (kommer ihåg när en äldre man föll när skulle lyfta sin rullator in i bussen - han kämpade att komma upp, jag kämpade att få honom upp, flera personer, unga och troligen friska, stod direkt bakom oss och gjorde inte en ansats att hjälpa till).

SMÅ barn brukar generellt vara mycket snällare, för de vill vara till lags. Från skolåldern ser det annorlunda ut, sedan blir det bara värre och värre ju äldre barnen blir.

Beror säkert också på vad man studerar. Är det något som kräver höga betyg för att komma in kan jag tänka mig att studenterna beter sig helt annorlunda. Det jag började var en lärarutbildning - det krävdes inte mycket för att komma in, har jag hört, och när jag tänker på mina ex-kurskamrater har jag inte svårt att tro på det. Hemskt att tänka på att många av dem troligen är lärare idag och undervisar ungdomar hela dagen.

Jag sa aldrig att det är en generell sanning, utan jag var tydlig med att det är min uppfattning.

Jag har skrivit flera gånger i mitt första inlägg, som du svarade på, att det är min uppfattning och de erfarenheter jag har gjort. Jag ser ingen anledning att upprepa det i vartenda svar till dig.

Som sagt, jag skrev flera gånger att det är min uppfattning. Och det är ju inte bara baserat på mitt umgängeskrets, man träffar ju jämt på andra människor, även dem man inte umgås med. Sedan jobbade jag även med barn (och föräldrar) i flera år - både i Sverige och utanför, och skillnaden är enormt. 

Jag har aldrig sagt att du tycker likadant som mig, eller hur? Vad bra för att de barn du stötter på inte är som de jag stötte på (eller att du har en annan uppfattning vad det betyder att vara vänlig, lugn och trevlig).

Det hade inte funnits något problem om det hade varit några enskilda föräldrar som tycker såhär. Problemet är att det är majoriteten av samhället som tänker så. Ditt exempel med ditt barns skola är ju ett bra tecken på det. Och det Tom Araya länkade, där läraren "kom överns med rektorn" om att inte fortsätta jobba där.