Jag håller verkligen med, man skötte sig och åt det som bjöds eller avstod.
Alla dessa moderna diagnoser gör mig alldeles matt.
"Önskekost", jo jag tackar jag. Det vill jag också ha... akn man få det som vuxen? 
Det kan du säkert få.
För min son består önskekosten av ris eller pasta. Vilken dröm va?
Och varför accepterar föräldrar att de inte säger tack? Var det bättre förr? Det var det. Om man fick "främmande" som det hette då, så var inte allt fokus på barnen, och de visste att man skulle uppföra sig. De fick vara med en liten stund, men sedan så var det föräldrarna som skulle umgås. Barnen satt vid ett eget bord så att föräldrarna kunde prata ifred. Blev vi skadade eller "kränkta" av detta? Nej. Men när jag har besökt familjer med barn så skriker de och tjatar för att få uppmärksamhet.
Barnen respekterade sina lärare, och det var tyst på lektionerna. De räckte upp handen om de ville något. Men så är det inte nu för tiden, och lärarna har det inte lätt.
Men nu för tiden verkar det vara barnen som bestämmer. Och då blir de diagnostiserade med ADHD och andra diagnoser. Föräldrarna skyller på denna diagnos när barnen bär sig illa åt. Barn är inte dumma, och de lär sig att de är lite "speciella" och kan göra som de vill. Tidigare så fanns inte dessa diagnoser, det är något nytt. Och det är samma sak med "selektiv ätstörning" -barnet vägrar att äta mat som de inte tycker om. Jag var väldigt pipplig med maten som barn, men det var bara att äta upp.
Förr så var ju lösningen att barnet inte åt alls. Jag åt inte skolmat öht, och var väldigt selektiv hemma. Idag är jag helt säker på att jag skulle fått en diagnos och (troligen) fått hjälp i yngre år.
Nu slutade det med långvarig ätstörning, och ganska stora fysiska problem. Det är inte förren nu i 40 års åldern som jag själv lyckats hitta nycklarna för att ha en fungerande mathållning och inställning till mat.
Jag blir lite fascinerad över att så många ser det som positivt att man fullständigt körde över barns önskemål och tyckanden "förr".
Jag är sådant barn som var otroligt selektiv med maten, har ibland suttit i timmar och glott på en hög med rotmos när jag var liten, vilket var en helt normal metod när jag var liten. Jag har tvingat i mig mat, klökts, kräkts och ändå varit tvungen att svälja.
Hur kan man sedan som vuxen önska det för barnen? Tycka att det var vettigt att tvinga barn att att svälja sitt eget kräk?
Fast det du skriver om är ju något helt annat än det TS och andra i tråden uttrycker?
Att använda "" runt diagnosen selektiv ätstörning, att hävda -det är bara att äta upp osv. är ju något annat än det du ger uttryck för?