Varför är många barn så ouppfostrade?

Ja, du var kräsen eller "pipplig" som du säger. Själv åt jag hellre inte alls än åt något jag inte tyckte om. Det där "ät upp eller var utan", valde "var utan" alla dagar i veckan. Hela lågstadiet hade jag 10 minuters lunchrast eftersom jag till sist blev utslängd från matsalen när nästa gäng skulle komma. Det var inte förrän jag spydde på skolgården för att de tvingade i mig gul ärtsoppa som jag började få äta mjölk och smörgås till lunch istället för skolmaten. Klarar fortfarande inte av doften av gul ärtsoppa. Jag är 47 år numera. 

Hade jag vuxit upp idag hade jag fått diagnosen selektivt ätstörd. Jag åt en begränsad mängd rätter, hade samma selektiva syn på godis, snacks, kakor etc så det var inte att jag bytte ut mat mot onyttigt heller. Maten jag åt skulle vara tillagad av någon av typ tre personer, för då kunde jag lita på att man inte hade gjort några konstigheter med maten. 

Numera, sen drygt 15 år tillbaka, är jag fortfarande kräsen men jag kan smaka nya saker utan panikångest, kan gå på restaurang etc, saker som var så gott som omöjligt innan. 

Är det någon som tvingar i dig mat du inte tycker om som vuxen eller får du bestämma själv över vad du äter? Om det är alternativ 2 så har du önskekost varje dag.

Nej, jag håller inte med om att frågan är felformulerad eftersom det är den känslan som infann sig hos mig (och de flesta andra med samma problematik). "Ät maten eller så får du sitta här till du gör det!" är för en SÄ-person samma som att du hotar den med kroppsskada/död. 

En normalkräsen person kan hantera en lite "komplicerad" matsituation där det finns saker man inte kan påverka. Det kan inte en SÄ-person utan det blir ångest, tvång etc och en redan svår situation blir ännu svårare. 

Jag har varit på båda sidor. Fram till att jag till slut började lära mig äta mer så gick jag sällan ut öå restaurang, jag åkte aldrig med på konferenser etc om det gick att undvika, just för att jag 1) inte visste vad som skulle serveras och 2) inte kunde kontrollera situationen. 

Det är inte ett dugg jävla kul att känna panikångesten komma som ett rusande tåg vid bordet på en restaurang för att du inte vet vad som ska dyka upp. 

Önskekost i skolsammanhang idag handlar om att det finns ett fåtal rätter (sånt som fungerar för flera av de som behöver det) som barnet kan välja på eftersom det är bättre att barnet äter något alls än inget när det kommer till att klara av skoldagen. För egen del gase inte önskekost fungerat eftersom det inte var tillagat av någon av de "godkända" personerna, därav att jag åt knäckemacka och drack mjölk till lunch. Jag tillhör de "udda" med SÄ som åt mycket av den "godkänd" maten, det var bara mängden maträtter som var extremt begränsad. 

Det är förresten väldigt spännande att få höra att en fråga är felformulerad från en person som inte själv haft denna typ av matproblematik eller haft ett barn i sin närhet med denna typ av problematik. 

Likväl som en fd alkoholist kallar sig "nykter alkoholist" så är jag vad jag kallar "reformerad matfobiker". För man kan kalla det för en fobi, rädslan som uppstår i kroppen när någon ska "tvinga" I dig något du inte vill ha. Det finns ingen kommentar som är så laddad som "smaka nu, det är jättegott" för en person med SÄ. 

Ni som klagar på SÄ som diagnos, har ni några fobier, något ni är riktigt oresonligt rädda för? Tänk er att utsättas för det minst tre gånger per dag och alltid i sociala sammanhang där omgivningen påpekar hur fåniga ni är, hur larvigt det är att ni inte vågar göra/träffa X,Y eller Z. Där alla säger "men det är inget farligt, du dör inte, kom igen nu". Det är vardagen för en person med SÄ. Tänk dig sen att du är ett barn i sammanhanget och att det är de vuxna, de som ska vara ett stöd för dig, som säger detta. 

Nej, TS accepterar inte barn med ätstörningar utan tycker att de bara är lite "pippliga" och minsann ska äta vad som bjuds.

Citat från huvudinlägg:

"Och det är samma sak med "selektiv ätstörning" -barnet vägrar att äta mat som de inte tycker om. Jag var väldigt pipplig med maten som barn, men det var bara att äta upp."

TS har noll förståelse för dessa barn.

Så jag, och alla andra med SÄ, är ouppfostrade? För att vi hellre var utan mat än åt något som inte var "godkänt"? För att vi fick ångestattacker av att tvingas äta mat som var "fel"? För att vi inte "åt det som bjuds"?

Du skriver att du inte lagar mat som inte barnen tycker om. Om antalet rätter du har till ditt förfogande är en handfull för något av barnen, hur gör du då? 

Vad som händer med de barn som har SÄ vid ransonering? De hamnar på sjukhus med sondmatning.

"Man gör barnen en björntjänst när man inte får in dem i en breddad kost" Ja, med "normalkinkiga" barn är det så. Med varn med ätstörning så är all form av tvång runt mat av ondo. För att få ett SÄ-barn att äta måste tvånget bort. Men det är tydligen sjukt svårt att förstå för alla med normalstörda barn.

Det finns ingen som är så glad som jag över att ha barn som aldrig trilskats med maten. För jag vet vilket helvete det är att tycka att mat är det vidrigaste påfund som kommits på. För att sociala sammanhang kretsar så sjukt mycket runt mat (och alkohol) och det går inte när man är ätstörd i form av SÄ. Jag har testat. Jag har haft turen att numera bara vara kräsen men vägen dit var inte rolig.