Anonym (missbruk) skrev 2024-05-02 07:08:47 följande:
Det är svårt att begränsa kontakten. Dels är dottern så pass stor att hon har egen telefon, men lås etc. Hon är så pass stor att hon umgås med vänner, åker in till stan osv ensam. Så oavsett så kan hon ta kontakt med sin mamma. Rent krasst så vet vi inte ens om hon umgås med mamman när hon säger att hon är med kompisar t ex. Det enda vi kan göra egentligen är att försöka visa att vi finns. Men man skulle vilja hjälpa henne på andra sätt också.
Jag tänker att hon innerst inne förstår att mamman är ofungerande. Men jag tror att hon också känner ett behov av att finns där för henne. Vilken normal tonåring utan övriga svårigheter umgås eller pratar med sina föräldrar flera timmar per dag? Hon gör ju detta endast av lojalitet och att hon känner skuldkänslor osv om hon inte finns där för sin mamma.
Men det är inte något hon skulle erkänna och förmodligen inte ens är medveten om själv.
Ni kan och ska inte fysiskt begränsa henne genom att ta telefonen e.dyl men försök prata med henne. Säg som det är att det är inte sunt och normalt, en tonårig tjej som hon kan och ska inte bära den stora bördan att ansvara för sin missbrukande mamma. Sätt ord på hur det är: Det kan vara en befrielse för henne att få höra att det inte är hennes ansvar, hon är inte en dålig dotter om hon inte ger upp sitt liv för mamman och låter henne leva genom henne. Flickan mår dåligt av den här dysfunktionella relationen och hon har i första hand ansvar emot sig själv!
Som du säger är hon antagligen inte medveten om det själv och det kan vara skönt att höra någon säga att du gör inte fel, det är inte ditt ansvar, du behöver inte känna skuld över din mammas dåliga mående: det är hennes ansvar och det finns andra, vuxna människor som kan hjälpa mamman. Det är svårt även för en vuxen att vara medberoende, tänk dig då hur förvirrande det är för en tonåring... och barn är alltid lojala mot vuxna även om de skadar dem, t.o.m utsätter dem för övergrepp.
