Kompensera för att barn ska slippa långa dagar på förskolan

Vem vill ha sitt barn på förskolan kl7-18?Bara tanken är jobbig tyvärr .

Jag tror ju inte att det är så väldigt många som går in med planen att de ska separera iofs... Sen är ju dina anekdotiska observationer bara precis det: anekdotiska observationer. Det är möjligt att det finns faktisk forskning som visar att du har rätt, men då vore det ju bättre att hänvisa till den i stället? Som motvikt till dina anekdotiska observationer kan jag ju komma med mina egna, som säger precis motsatsen: både jag själv och de bland mina vänner som separerat har fått det betydligt lättare efter separationen.

Varannan vecka har man inga barn att ta hand om så man kan jobba extra, träna, träffa kompisar, veckostäda, tvätta, laga mat inför barnveckan mm. Att ha varannan helg utan barn innebär ju eoner av extra tid! Och möjlighet att sova ostört, för de som har såna barn. 

För det första tror jag att det scenario som HF tar upp är betydligt vanligare:För det andra har många inte alls samma utgångspunkt som den du beskriver ovan. För att bara ta mig själv som exempel: Mina barns far har egen firma som konkar med jämna mellanrum. Han är konstant skuldsatt, och under tiden vi levde tillsammans var kronofogdemyndigheten efter oss fler ggr än jag vill minnas. Han ansåg dessutom att hemmet och barnen var 100% mitt ansvar och lyfte därför inte ett finger därhemma; tvärtom var jag personlig passopp även åt honom. Slutligen var han sjukt abusive (förlåt - hittar inte ordet på svenska), både psykiskt och fysiskt. Självklart blev livet enormt mycket lättare för mig - och för barnen!!! - när vi gick skilda vägar trots att jag då blev ensam heltidsmorsa.

Bara för att de fall du känner till inte har varit på det här sättet innebär det ju inte att det inte kan vara så; det innebär inte ens att det är ovanligt. Det var det jag menade när jag skrev att dina (och mina!) personliga observationer ju bara är just det: personliga, anekdotiska observationer.Fast... det här inlägget är ju enbart en redogörelse för hur man som par kan livspussla så att man får det nästan lika bra som om man har separerat 😆 

Ja. Och nä, det inser jag, men majoriteten av män separerar ju inte heller, så...
Haha, ja så klart är det det, men vi pratar ju inte om fungerande relationer här! Om man har en fungerande relation separerar man ju inte, eller hur?
Min poäng är att det beror på, och att varken dina eller mina anekdotiska observationer kan ge svar på frågan. Det är (precis som jag skrev i mitt första inlägg) mycket möjligt att det faktiskt är så att majoriteten av separerade par får det tuffare efter separation, men det går liksom inte att avgöra det utifrån enskilda observationer. 

Att kvinnor får sämre ekonomi beror ofta på att de tagit föräldraledighet och vabb och får fortsätta göra det även efter. 

Inte en fungerande eller bra relation i mina ögon.

Eh... va?? Varför skulle man separera om relationen fungerar??? Det där får du gärna backa upp med källa... Såvida du inte menar att det är vanligt att folk separerar för att de tror att deras relation inte funkar, medan du vet att den visst fungerar, bara att de inte inser det - men det hoppas jag verkligen inte att du menar!

Fast då fungerar den ju inte. Jag tror inte att det finns någon (mer än du då) som anser att den typ av relation du beskriver här är en fungerande relation - vad anledningen är till att den inte fungerar är ju ointressant; den blir inte mer fungerande bara för att anledningen är att man inte har investerat i och skyddat relationen. 

Vadå för nära relationer?
Menar du att man inte får han vänner av motsatt kön?

Så man måste redovisa för sin partner antal dagar, timmar och minuter som man träffar sin vän av motsatt kön?
Gäller detsamma när man träffar vänner av samma kön?

Menar du också att man måste dela alla sina tankar, vad finns det kvar som  man får vara privat med?

Jaha minsann, och det tar du för givet?
Jag är visserligen inte mormor, men väl farmor, och här lämnas inga barn över helgen. Det kan jag lova dig.

För att jag behöver helgerna till att sova ut, inte göra mer än jag orkar och vill. Även om mina barnbarn är relativt stora, 6 och 8, så sitter de inte bara som ljus. Jag bor i en liten tvåa som definitivt inte på något vis är anpassad för barn.

Jag är liksom inte pensionär utan jobbar heltid i ett fysiskt krävande arbete och har faktiskt inte ork att ta hand om barnbarnen när helgen äntligen är här.

Det kan förekomma undantag, att jag är barnvakt. Men bara om det verkligen är nödvändigt. Som t ex föräldrarna (min son och hans fru) skulle på bröllop med övernattning, för långt att åka hem.
Men, då bodde jag i deras hus. Där kan jag ställa upp, men som sagt inte bara för "att".

När jag väl är pensionär är de så stora att de inte behöver vaktas längre. Fast då kanske jag har nya barnbarn, men det får vi ta då.
Att vakta i mitt hem är iaf uteslutet.