Blivit falskt anklagad för misshandel av mitt barn och anmäld till Soc. Men inte Polisen. Känslan av att bli falskt anklagad är hemsk. Personen som anmälde (som jobbade i vården) har efteråt fått skarp kritik av IVO för sitt dåliga arbete generellt och vi funderar på att polisanmäla också. Det var jätteviktigt för mig att på något sätt få upprättelse.
Vår upplevelse med Soc var vidrig. Hur går det för er?
Instämmer delvis. Om Soc hade varit bra på det de gör hade en felaktig anmälan inte varit så illa, men vår erfarenhet är tyvärr att de är både okunniga och allmänt oskickliga. Det var högre kvalitet på mina fördjupningsarbeten i gymnasiet än på det de gjorde. Vissa grejer visste man inte om man skulle skratta eller gråta åt för att det var så korkat. De hittade på jättekonstiga saker om oss som hade varit hur lätta som helst att kolla upp om det stämde, men de hade väl inte lust med det. Det var väl roligare att ljuga ihop något, eller vad vet jag? Jag vet att det här låter helknäppt, men det var så.
Soc gjorde vår familj väldigt illa, främst barnet, ironiskt nog.
Tack! Man kan förmodligen ha tur eller otur med sin handläggare. Vi hade flera vårdgivare som försökte stoppa Soc, men de lyssnade bara på anmälaren. Det ska ju inte kunna hända, det som hände oss. IVO ska få titta på det så får vi se vad de säger. Enligt vården har Soc gjort flera fel.
Det är svårt detta. Soc ska ju vara en myndighet som hjälper och man ska kunna lita på dem. De har enorma befogenheter och får både ta barn från sitt hem och sina föräldrar och frihetsberöva utan rättegång. Med såna befogenheter behöver det ställas enorma krav på personalen, men jag tror att det är för få som kan tänka sig att jobba där för att det ska vara möjligt att hitta folk som lever upp till de kraven.
Soc är en organisation med uppenbara problem - stress, stor personalomsättning (vilket ger kunskapsdränering och erfarenhetsbrist), kunskapsbrist gällande bla neuropsykiatriska funktionshinder och ungdomar i kriminell miljö. Personligen skulle jag ha svårt att orosanmäla när jag sett vad de här bristerna kan leda till i praktiken. Men om jag såg uppenbar misär så skulle jag ändå orosanmäla.
Ja, det är läskigt vad mycket de får göra. Jag och min man blev frihetsberövade en vecka i Soc regi och delvis frihetsberövade ytterligare fem veckor. Barnet ännu längre i och med att hen också var i ett jourhem mot sin vilja. På pappret står det att alltihop var frivilligt, men det var det verkligen inte, för alternativet de gav var att vi förlorade vårdnaden.
Sitter man oskyldigt häktad kan man få ekonomisk ersättning. Vi får ingenting.
Nej, det där med "frivillighet" är ungefär lika frivilligt som att låta bli att rösta på Putin om man bor i Ryssland....
Vad skönt!
Jag tycker också att du ska polisanmäla det som hände. En del jurister har ju fri rådgivning vid ett tillfälle. Du skulle kunna kolla med någon av dem först så att du har lite mer på benen när du pratar med Polisen igen.
Jag funderar på om Brottsofferjouren kan hjälpa dig också.
Oron och sömnproblemen lägger sig förmodligen med tiden, men är det riktigt svårt så finns det hjälp om du ringer vårdcentralen. Sover man inte skiter sig ju så mycket annat, så det kan vara värt att få hjälp med det om det drar ut på tiden.
Det är ju toppen att du har dina föräldrar som stöttar! Utan socialt nätverk är man rätt körd när det krisar. Jag har tänkt på det ofta under det vi har varit med om, att tänk om jag hade varit ensamstående och utan socialt nätverk. Då hade jag nog varit på psyket nu och mitt barn kanske inte fått rätt vård utan satts i familjehem istället.
Grannarma får tro vad de vill, tänker jag. Jag småpratar som vanligt. Det är ju också ett sätt att visa att läget är ok.