Skaffa barn under läkarlinjen?

Det gick aldeles utmärkt för oss. Vårt första barn föddes i princip mitt i min utblidning. Vi hade tur som har våra föräldrar och syskon på relativt nära håll och en välfungerande barnomsorg. Har man inte det blir det svårare.

När vårt första barn föddes tog jag paus två terminer, när jag fortsatte utbildningen tog min man två treminer paus. Rent praktiskt var bostadsfrågan största problemet men vi fick hjälp av Studentbostäder att hitta en lägenhet som uppfyllde våra behov.

Kan bara uppmuntra till att sätta barn till världen mitt under studierna. Vi upplevde båda två att vi blev ännu mer motiverade.

Roligt att alla kallar det läkarlinjen fortfarande. 

Dissektionerna får man inte vara med på som gravid, pga formalinet. Där jag pluggade fick de som var gravida den terminen alternativa uppgifter. De vanliga obduktionerna luktar inte lika mycket och det är inte så många tillfällen, kanske 2-3 eller så, och det kan man säkert ta igen senare. Även under vanliga operationer kan det förekomma en del obehagliga lukter. 

Jag fick ett barn i början av utbildningen och ett under T9. Det har inte varit några större problem, förutom möjligen att gynkursen låg just under T9 och jag tyckte det var lite småjobbigt att stöta på mina kursare på förlossningen. 

Jag började läkarlinjen när jag var 23 och efter examen har jag disputerat (jag har alltid haft ett stort forskningsintresse så det var självklart för mig att göra detta tidigt), vik:at ett år och nu till slut påbörjat min AT. Nu har jag kanske 2-3 år kvar tills att jag får fast jobb, och då återstår 4 antagligen ganska jourtunga år innan jag till slut är specialist. Vid det laget kommer jag vara en bit över 40. Hade jag väntat på ?rätt tillfälle? att skaffa barn så hade jag med stor sannolikhet blivit utan barn.

Och att hon inte drabbades av extremt illamående, trötthet, svår foglossning, förlossningsdepression, havandeskapsförgiftning, svår inkontinens mm. 

Jag är ju olyckskorpen här i tråden, men jag vet så många, inklusive jag själv, som aldrig hade klarat vad hon gjorde av medicinska skäl. Antingen för mammans eller barnets del.

Man behöver vara beredd på att allt kanske inte går som smort. Som läkarstuderande vet såklart TS det i teorin - men det är inte alltid samma sak som att förstå det känslomässigt. Men TS kan hamna i samma sits som min familj där jag behövde vara sjukskriven och min sambo föräldraledig. Har ni råd med det, TS?