Anonym (Lovisa) skrev 2024-04-22 00:04:58 följande:
Jag har själv unga föräldrar. De var 20 respektive 22 när jag föddes. Det är dock närmare 40 år sedan och då var samhället helt annorlunda. Att vara cirka 20 då var inte samma sak som att vara cirka 20 i dag. Man klarade sig på betydligt mindre, det var lättare att få jobb etc. Mina föräldrar har alltid varit pliktskyldiga och arbetsvilliga, så även om ingen av dem skaffade någon högre utbildning har de jobbat upp sig inom sina respektive branscher. Alltid haft jobb och helt normala inkomster. På den fronten tror jag inte att min familj skilde sig mot någon som fått barn senare men valt samma yrkesbana.
Däremot var det en sak som jag saknade mycket under uppväxten, och som jag tror är precis samma sak i dag för den som har unga föräldrar. Att mina föräldrar "bara" gått mer eller mindre direkt från gymnasiet och att bo med sina föräldrar till att själva leva "eget" familjeliv. De hade liksom inte upplevt något annat.
Jag kunde så ofta avundas de kompisar vars föräldrar tagit ett år som au-pairer eller volontärarbetat utomlands. Testat att leva studentkorridorslivet eller kollektiv, där man lär känna helt andra människor än när man bor ihop med föräldrar och sedan partner. Haft de där upptäcktsåren mellan 20 och uppemot 30 där man utforskar sig själv, vrider ut och in på allt man trott var sant pga sin uppväxt, hittar intressen och passioner man inte skulle hittat om man stannat kvar i samma lilla stad man alltid bott i.
Mina föräldrar stannade liksom i den värld de föddes i och lämnade den inte för ett ögonblick. Deras universum är väldigt litet.
Säkert hamnar vi alla i en fas där vi känner att vi i bästa fall rotar oss, i sämsta fall stagnerar. Men den bör inte komma för tidigt. Som ung vuxen hade jag ingen som kunde lära mig om världen, för det var som att mina föräldrar stannade vid 20 och snart var vi "jämngamla" liksom...
Har svårt att se att det har med ålder att göra, snarare typ av person. Mina var lika unga, och jag lika så. De reste en hel del, och även när vi barn kom. Den ena studerade på universitetet som jag själv. Båda två är än idag drivna, ena har eget företag som går väldigt bra och den andra har välbetalt höguppsatt jobb, och jag umgås med mina föräldrar mer som vänner, med resor och allt vad det innebär, där nu mina barn är med också.
Jag hade en upplevelse som var tvärt om, med trötta gråa medelsvenssonföräldrar runt mig. Min bästa vän hade ännu yngre föräldrar, när jag var i den åldern snarare avundsjuk på det 😂 Ett aktivt liv med föräldrar som både orkar engagera sig fullt i oss barn, göra oss delaktiga i vardagen, matlagning, ja allt. Medans de med äldre föräldrar snarare blev skjutsad på nån träning och de själva levde sina egna inrutade liv.
Med det sagt, så behöver den bilden inte stämma på alla äldre föräldrar heller, min poäng är att hårdrar man det handlar det snarare om hur de är i grunden.