Hur hejdar man utbrändhet?

?örja med att söka hjälp. All hjälp.  Fråga familj, släkt, vänner, bekanta, kollegor,  chef, hyr  in nån, sjukvården, socialen, habiliteringen,  betala grannen eller  what ever som krävs ... men ta all hjälp du kan få.   Var ärlig med hur du mår och att du inte orkar mer. Andra måste steppa in och ta sitt ansvar. 
Be om matlådor, gå ner i arbetstid, utredningar, medicin, assistans,  nån kan åka och handla,  etc etc. Delegera uppgifter.  Säg åt folk rent konkret vad deras ansvar är,nöj dig inte med ett nej och prioritera dig. 

På detta sätt frigör du tid och utrymme för att ta hand om dig och din hälsa 

Hur gamla är barnen? De borde göra läxorna själva i första hand. De kanske kan hjälpa varandra också. Max en fritidsaktivitet per barn.

Mat = gör storkok och frys in om du har möjlighet. Se också till att barnen hjälper dig.

Klicka hem mat? Menar du att du förbeställer online och bara plockar upp? Låter smidigt, går nog inte att få till mer tid där.

Låter som att jobbet är för mycket. Prata med chefen i första hand. Kan du byta jobb till något mindre stressande? Kanske inom ett helt nytt område.

Du kan INTE äta lunchen på 15 minuter!! Du har lagstadgad rätt till en ordentlig matpaus, prata med facket!

Du måste börja kräva dina rättigheter på jobbet i första hand och kapa på fritiden i andra hand.

Finns ingen/inga pappa/pappor med i bilden så ni kan dela upp saker?

Sök andra jobb! Nästan vad som helst är ju bättre än det du har nu. Och som sagt, 15 minuters lunch är vad jag vet olagligt. 

Be alla omkring dig om hjälp. Kan någon ge dig matlåda till familjen en gång i veckan? Någon annan gå och fika med åtminstone ett av barnen varje lördag? Alla små grejer ger tillsammans en lättnad. Det ska vara schemalagda saker, tex varje lördag, så stt du inte får ännu mer att planera. 

Se om det finns stöd via Soc eller LSS som ni har rätt till. Kortis eller kanske kontaktfamilj. 

Kan deltidssjukskrivning funka? Och var då hemma när barnen är i skolan så att du faktiskt får vila. Tänk vad bara en halvtimmes tystnad om dagen skulle innebära! 

Låter som jag hade det. Har dock inget barn med diagnos tack och lov utan en tonåring som är väldigt självständig. Men stressade på jobbet, hade oftast bara 10-15 min lunch. Fick aldrig någon återhämtning och jag började också sova dåligt, vilket är ett tecken på att kroppen inte mår bra. Sen började ångesten komma och jag gick även ner i vikt för jag hade ingen matlust på jobbet. Så fort jag kom in till jobbet började kroppen stressa upp sig. Jag blev 100% sjukskriven i 3 månader, annars hade jag inte stått på benen idag. Jobbar nu på en annan arbetsplats och det funkar bättre än så länge. Finns det ingen som kan ge dig avlastning med barnen? Hjälpa till med mat och så? Tycker du ska gå till läkare, du får ta dig råd helt enkelt att bli sjukskriven dra in på onödiga saker. Din hälsa är viktigare. 

Kräv din rätt på jobbet.

Finns det en pappa till barnen ?  Dags flr honom att steppa in.

Det är nog inte så lätt att få stöd från anhöriga och vänner. Verkligheten är sällsn så enkel.

Men kan du köpa in städhjälp eller be din kompis hjälpa dig någon gång i månaden.

TS - kontakta kommunen och LSS finns det något stöd kring barnen eller är det allt hushållsarbete som drar ner dig.

Egentligen ska barnen hinna göra det mesta skolarbetet i skolan. Be om möte med skolan för att fråga vilket stöd skolan kan ge.

Ledsen Ts för det du går igenom, känner igen mig mycket och har inget bra svar.
Är också nära min bristningsgräns just nu, men jag försöker hålla ihop det tills sommaren när jag äntligen är klar med både jobb och studier mm.  Kommer aldrig till ro, det är en fruktansvärd känsla att känna att kroppen går på högvarv konstant. 

Tycker att du ska prata med någon som hjälper dig framåt med detta, så ska du verkligen inte ha det.

Om du inte har råd med sjukskrivning så måste du agera ASAP. Skaffa all hjälp du kan, ta bort allt onödigt, jag menar allt. 

Antagligen är du redan för sent ute, så kolla igenom din ekonomi. Du kommer att få betala priset för att du inte gjort något åt detta tidigare. 

Lämna barnen hos deras pappa, så kapar du mkt arbete och en del utgifter. De har ingen nytta av en mamma som gått in i väggen. 

Barnen är 6 och 8 och 14 år år. De mindre behöver hjälp med läxan. De har en aktivitet var, men det blir ändå tre gånger per vecka. 14 åringen behöver skjuts till sin aktivitet, annars hade hen klarat att genomföra denna själv. Går inga bussar dit.

Jag har i perioder gjort storkok, men matlådorna äts upp av andra i familjen trots att jag påtalar att det är MINA matlådor. 

Jag har pratat med chefen som säger att hen minskar ner på mitt jobb. Men vi har ständiga uppsägningar och sjukskrivningar som gör att arbetsbelastningen ständigt är hög. Vi är aldrig "fulltaliga" i personal. Det enda jag får till mig är att jag ska ta rast, äta lunch osv. Men samtidigt press från andra håller att hålla tidsfrister, få bättre siffror, etc. Söker nya jobb, men finns inte så många lediga jobb.Pappan är med i bilden. Han gör så gott han kan. Han sköter i princip all markservice avseende städ, laga mat och tvätta. Han är däremot dålig på matlagning, men lagar ibland enklare rätter. Han skjutsar också till aktiviteter i den mån hans jobb tillåter. 
Jag söker de jobb som kommer ut, men kommer sällan ut jobb.

Vi har mycket hjälp från barnens farmor och farfar. De är med barnen i princip varje dag efter skolan. Barnen är där ibland på helgen (då vi har andra måsten som måste göras). Farmor och farfar städar mycket hemma hos oss, åker till återvinningen, dammar mattor, grusar uppfarten, klipper gräs osv. Känns som att de gör så gott de kan.

Mim erfarenhet av deltidssjukskrivning är att arbetsbelastningen inte minskar, utan att man förväntas göra samma arbeta men på mindre tid. Har tre kollegor just nu som är hel- eller deltidssjukskrivna. 



Tack för alla tips!
Jag vet såklart själv att jag behöver sätta gränser för mig själv och för andra. Jag försöker  t ex på jobbet, men kollegorna är så vana att jag fixar allt så det blir sura miner om jag säger nej. Har just nu en kollega som är väldigt gnällig och irriterad på mig hela tiden för att jag sätter gränser. I samtal med chef får jag till mig att jag behöver vara mer pedagogisk och coachande med kollegan medan jag säger till chefen att det inte är ok av hen att vara på mig hela tiden och ifrågasätta, gnälla och vara irriterad. Så jag känner en press där också att hela tiden se glad och trevlig ut fast denna kollegan minst tio gånger per dag söker upp mig för att ifrågasätta saker eller bara allmänt gnälla. 
Eftersom arbetsbelastningen är så hög så känns det som att chefen verbalt tar till sig det man säger, men i praktiken sker ingen förändring.

På hemmaplan är jag mest trött. Sambon drar ett stort lass och jag får dåligt samvete. Har sänkt standarden på hemmet och det är ständigt stök och kaos, vilket påverkar mig också. Har en konstant stress. Från det att jag vaknar tills jag somnar känner jag en inre stress. Jag vaknar flera gånger varje natt för att dricka vatten, gå på toa, bara allmänt att jag inte kan sova. Tänker på all stress och har svårt att somna om. Sover i snitt 4-5 timmar per natt. 

Blir stressad över att jag är stressad. Är orolig för ekonomin. Med alla ökade kostnader där vi precis går runt varje månad. Hade kunnat sälja bilen och åka buss, men upplever att stressen skulle bli än värre då. Att behöva passa busstider osv, komma hem ännu senare från jobbet etc. Bor i hus som jag tycker vi kan sälja för att få ner boendekostnader och bo i hyresrätt. Sambon vill inte då han anser att huset är en investering. 
Så att tänka på sjukskrivning spär bara än mer på den stressen.

Det känns en som ond spiral faktiskt där jag hade behövt göra omfattande förändringar i mitt liv, men känner stress inför det också. Nya saker tar mer energi. T ex att separera/flytta, byta jobb, skapa ny rutiner etc. Det tar energi som jag inte känner att jag har.

TS - jobbet är jättedåligt arbetsmiljömässigt för dig.

Annars verkar du/ni ha rätt mycket stöd runt omkring. Mannen. farföräldrar

Du behöver återhämtning, få sova ordentligt.

Skulle du och din man kunna dela på varandra, bo på varsitt håll, och den ena ta 1 barn och den andra 2 barn (de som funkar bäst ihop).

Kontroversiell lösning, men samtidigy är det många som gör så för att orka.

Din man har exempelvis farföräldrarna i ditt liv också. Kan han ta 2 av barnen och du 1?

Redigering: Din man har exempelvis farföräldrarna i SITT liv. Kan han ta 2 av barnen och du 1 ?

Jag tror en "separation" tyvärr är lösningen för att du ska kunna få frid/återhämtning.

Vi bor i hyresrätt just för att minska stressen. Inte massa jobb, inga oförutsedda utgifter. Jag kan verkligen rekommendera det om ni bor i en stad där kan kan hitta bra hyresrätter. Finns ju radhus att hyra ibland också. Huset är ingen investering om det innebär att du blir sjukskriven och skadad för flera år framöver. 

Annars har ni ju jättemycket hjälp från farföräldrarna, så det låter som att det är ekonomin och jobbet som är problemet. Jag känner igen supermycket att chefen ena dagen säger att man så klart ska ta paus osv men nästa dag hetsar om allt som måste göras och att det måste gå snabbt. Det är uselt ledarskap. Fortsätt söka jobb och ta under tiden hjälp av skyddsombudet och/eller facket. Företagshälsovården kan också hjälpa till, om ni har sådan. 

Det är orimligt att gå plus-minus-noll varje månad om man är en familj med två löneinkomster. Ni måste kunna ha ett sparande. Jag funderar på om du kan släpa med maken till kommunens budgetrådgivare. 

Angående matlåda brukar jag ha yoghurt och müsli stående på jobbet. Enkelt och billigt. Man tar bara med en frukt. Men har du ett fysiskt tungt arbete är det kanske lite klen lunch. 

Och gå till vårdcentralen och få något att sova på. Antihistaminer är inte beroendeframkallande.  Om du bara får sova så tror jag att det kommer att bli bättre. Jag fick det vid en kris och inser att jag hade varit sååå hjälpt av det tidigare i livet. För när man är så trött och utslagen av sömnbrist som du är nu klarar man inte riktigt att ta de beslut som behövs för att förbättra livssituationen. 

Gör ett storkok på söndagen och ta med 5 dagars matlådor till jobbet med ditt namn på. Där snor väl ingen matlådan? Samt ha lite yoggi etc där.

Vet att det är lättare sagt än gjort, men du MÅSTE verkligen sätta gränser på jobbet. Du måste bestämma dig för att jobba dina 40 tim i veckan (eller vad du har), göra ditt bästa i en normal takt under den tiden.
- Jobba ingen övertid i detta läge, oavsett arbetsmängd
- Kan du prioritera vad som är viktigast att hinna är det bra, annars får din chef hjälpa dig med det.  
- Fokusera på en sak i taget på jobbet, man blir oerhört splittrad och ineffektiv av att tänka på vad som måste göras framåt.
- Ta 45-60 min lunch avsett arbetsbelastning och promenera ute minst 15 min av dessa.
- Stålsätt dig för att inte bli påverkad av din kollega. Skapa et mantra, både för dig själv och som du kan upprepa till kollegan. Typ "Jag gör mitt bästa". Bara upprepa det. Gå inte in i några diskussioner kring vad du hinner eller ej. Du gör ditt bästa i detta tuffa läge. PUNKT. 
-Tänk på att det är ju ännu värre för jobbet om du blir helt sjukskriven. Så även om dina kollegor är van vid att du är smidig och ja-sägare i vanliga fall så funkar inte det nu, då är risken 100% att du blir sjukskriven = sämre för alla!
- Även om det är jobbigt med förändringar, så tänk att om du inte gör några förändringar nu kommer det att leda till ännu sämre mående och det är som sagt inte bra för någon. Så bättre att leverera lite mindre, vara lite mindre engagerad hemma etc. Allt är bättre än att bli riktigt sjuk, både för dig, familjen och jobbet,

Utöver jobbet tänker jag att du även behöver fundera på ditt privatliv.
Du nämner separation som en jobbig sak att ta tag i. Är er relation alltså i det läget att du funderar på separation (det påverkar ju så klart massor)?

Jag förstås att det är mycket mental stress det handlar om, men en sak att börja med är iaf att kartlägga hur ditt privatliv ser ut och vad du behöver för att må bättre. Får du utrymmer för vila, egentid, barntid, rörelse, vara i naturen etc? 
Tänk i lika olika tidshorisonter. Fram till sommarlovet (2 mån) behöver det göras akuta förändringar för att du ska överleva. Bestäm att du under denna tid släpper allt utom det alla viktigaste. Ställ in alla planer och umgängen som känns stressande. Det kommer ju också en del helgdagar (om man har den typen av arbete) som ger lite mer tid till vila.

Jag tänker att fram till sommaren får din sambo mer med läxläsning. Skjuts av den äldsta till aktivitet kanske kan vara bra för dig att ha, ni får lite tid ihop i bil och under aktiviteten kan du promenera/träna eller annat. Men det gäller att jobba på det mentala, släppa dåliga samveten. Som sagt tänk i steg, först fram till sommaren. Sen slipper man läxor och aktiviteter iaf i ett par månader och kan ta tag i större förändringar som krävs. Förhoppningsvis har du själv en sammanhängande semester som kan ägnas åt återhämtning, barn och att planera upp hur ert liv ska fungera i höst.