Ledsen över att det inte blir fler barn...

Varför kan det inte bli fler då? Det framgår inte så tydligt, du har ändrat dig om antalet men inte sambon?

Sen är det inte säkert de kommer ha varandra. Min mamma tänkte likadant men så blev det inte, min syster och jag har ingen kontakt idag.

Det är flera skäl. Dels blir jag 42 i år så åldern är minst sagt mot mig.
Dels vill sambon inte, och det är något jag ju får respektera. 

Hej

Jag ville verkligen ha fler barn. Jag vara "bara" 33 när yngsta föddes så det hade nog gått åldersmässigt...men maken ville verkligen inte. 
Och ett nej trumfar alltid ett ja i de här sammanhangen. Och jag ville absolut inte ha någon annan.
Så det blev 2 barn, 2 killar precis som för dig.
Och det var tufft i början att låta åren gå och veta att snart kan jag inte på riktig och tufft när andra samtidigt  blev gravida och fick fler barn...
Nu är jag 45...och jag tänker inte så mycket på det...

Ska jag vara ärlig, så hade det nog inte spelat någon roll för mig hur många barn vi än skulle skaffa. Jag tror att det skulle blivit sorgligt oavsett. Jag är väldigt emotionell och sentmental...

Jag gav mig rätten att sörja men bestämde även tidigt att inte låta sorgen ta över. Jag har ju två underbara ungar. En del vet jag tycker det är så jobbigt att de inte kan glädjas eller ens träffa vänner som blir gravida 
Jag gjorde tvärtom. Jag är numera gudmor till 6 stycken fantastiska ungar som jag får skämma bort hur mycket som helst...
Och jag har verkligen sett till att njuta av de två jag har och vara så närvarande jag bara kan i deras liv..och vårda relationen med min man.
Nu är våra barn större så vi kan mer och mer göra saker bara han och jag...så himla fint och härligt...

Eftersom din sambo inte vill så är mitt råd att sörja att det inte blir fler men inte glömma bort att njuta av de små som du faktiskt har. Och vårda din relation med sambon.
Lätt att det kan bli bittra känslor mellan er annars

Massa kramar

Det går över. Sörj lite nu, men fokusera på det du har, två fina barn.

Jo, jag är nog också en rätt sentimental och dramatisk person så det hade nog alltid känts jobbigt.
Och ett nej gäller. Har frågat om min man hade velat ha ett tredje barn om 5-6 år om jag varit yngre, men hans nej är liksom allmänt. Han vill max ha två barn helt enkelt för att hinna med annat i livet med.

Jag tycker att det är taskigt mot barnen att vara för gammal förälder.
Efter 40 är man för gammal.

Ja det är såklart fritt att tycka. Jag var 40 när yngsta kom och hade då satt en gräns att om jag inte var gravid så barnet kom när jag var 41 så ville jag inte försöka mer. Men det är en sak att säga och en annan sak att känna. 

Jag får också nöja mig med 2 barn... har försökt rätt länge att skaffa en sladdis, ett tredje sista barn, fick mina två barn mellan 25-30 års åldern. Hade alltid tänkt att vi skulle ha en liten sladdis men blir inte så.

Jag försöker tänka på allt som är positivt med att nu stänga bebisverkstan. Exempelvis all tid jag och min man nu har och får i och med att barnen blir äldre hela tiden. Dom klarar sig hemma själv nån stund. Dom tar sig till och från skola själv, har sina kompisar dom hänger med osv. 

Så mycket roligt vi kan hitta på barnfria mkt enklare nu än förr eller om vi skulle ha börjat om med bebis och småbarn. Så mycket mer resor vi kan göra hela familjen då pengarna räcker längre.

Tänker på allt som är svinkul med barn mellan 10-13 år som mina är nu. Det är också superkul, är inte bara bebis och småbarnsåren som är mysiga och roliga, verkligen inte enligt mig, detta är egentligen en ännu roligare tid.

Jag har bytt jobb, har nu tid att satsa lite mer på karriären.Försöker som sagt att fokusera på sådant istället för sorgen över det barn som inte blev.

Har förlikat mig med att jag nog alltid kommer längta och sakna ett till barn, sörja att bebis- och smårbarnsåren är förbi. Men som sagt, finns mycket som är fint och bra med livet med våra 2 stora barn också ♥

Vad fint att läsa med. Alltså jag är ju jätteglad för mina söner, de är nära i ålder och kommer kunna ha kul med samma aktiviteter som vi gör i familjen. (Kan man ju hoppas iaf).

Vet inte helt varför jag känner detta om ett tredje barn, kanske för att det blev så definitivt att det är slut nu på möjligheterna. Samtidigt som jag ju är evigt tacksam till mina gener att jag kunde få två barn sent i livet med. Skulle jag råda någon annan vore det nog att inte vänta fullt så länge.

Det kommer säkert bli superbra, det är bara den här längtan jag måste hantera nu liksom, att det är något som inte blir av. Får tänka på alla bra saker!

För mig var det sorgligt att lämna sista bebisbubblan, trots att jag fick tre barn. Älskade bebistiden.

Nu har jag tre tonåringar som alla har varsin npf-diagnos (alla tre fick diagnos rätt så sent och vi föräldrar har inga diagnoser så inget vi hade kunnat förutse). Jag ångrar såklart inte något av mina barn och de är högt älskade. Men det hade ju varit fullt upp även med två barn om man säger så...

Förstår, det låter intensivt!

Jag tror ju egentligen att två är nog för oss, vi vill göra rätt mkt som familj och även låta barnen gå på de aktiviteter de vill och vara med som engagerade föräldrar där, och det tar ju tid. 

Men känslan är ändå där av ett jaha... Det blir ingen mer bebis? Inget nervöst kissande på graviditetstest, ingen lycka när det blir plus, inga fler sparkar i magen, inga fler ultraljud och små hickor. Inget sånt. Det känns så konstigt. 

Bebistiden är ju verkligen speciell, men jag lovar att det bleknar med tiden. För ett tag sen så rörde sig tarmarna på ett sätt som kändes som sparkar, var så häftigt. 

Men du kommer ha så fullt upp med dina barn om några år att tankarna på bebis blir en avlägsen dröm och Inget du kommer tänka på i vardagen, jag lovar.

Vi har bara 1 och jag vill en till, men min man vill inte mer. Jag känner mer ännu mer diskriminerat, eftersom det sker att nästan alla omkring har 2+ barn :-/

Så... du är jättelycklig att du har 2 stycken! 

Snälla, uppskatta vad du har, du har NU en bebis... bebisbubblan! Du har redan 2!

Och jag... jag provar att uppskatta mitt enda guld = barn och skapa minnen varje dag för 100%.

Bara tänk att omkring oss finns också många par som vill åtminstone ett barn och provar många försöker med IVF osv och lyckas inte. Det är sorgligt. 

Men du är jättelyckliga mamman! Uppskatta mer dig! ;)

Off topic, men alla dessa män som inte vill ha fler barn och nekar sin kvinna det kan dra åt skogen.

Tänk att du slipper mer nedbajsade kläder, nedspydd på ryggen, gråt, skrik och sömnlösa nätter!
För att inte tala om smärtan att pressa ut underverket.

Mina "bebisar" är idag två vuxna män och ingen kan vara lyckligare än jag!

Jag hoppas att du skämtar.
Som  mor till två vuxna män får din kommentar mig att se rött!

Varför ska män tvingas att ha fler barn än de önskar menar du?

Är din gubbe klar med ungar så får du antingen nöja dig eller lämna honom och hoppas att du hittar en ny gubbe som vill avla vidare på dig. 

Barnen ska väl vara önskade av båda sina föräldrar! Varför ska mannen göra våld på sig och bli förälder åt fler barn än de vill bara för att göra kvinna nöjd? Barn är ett livslångt och enormt åtagande, inget man gör för att nån annan vill, man ska vilja själv. Och barnen ska vara önskade, inte på nåder. Det kommer att kännas att de inte var önskade av pappan. 

Kan inte citera nu av något skäl men håller inte med om att män som säger stopp för antalet bara direkt kan dra åt skogen. Det finns många skäl att inte vilja ha fler barn, att man känner att man tex nått sin kapacitet för att vara en god förälder är ett.

Jag tror mycket jag inser nu att jag nog gärna haft fler än två barn bara,men nog med lite spridning i ålder. Eller i vart fall haft möjligheten att känna efter. Nu fanns ju inte det alternativet eftersom barn 1 kom när jag var 38 år. Så sett till mina förutsättningar är två barn enormt bra såklart,och jag är tacksam att ha kunnat bli gravid två gånger upp i ålder med friska barn.

men du fick två barn ändå... jag har en dotter och skulle ge allt för ett syskon till henne. du får väl försöka se det så- dina barn fick det bästa , ett syskon och dessutom två Pojkar som kan ha roligt tillsammans genom livet. 

 

Jo, jag är ju verkligen SÅ tacksam för att ha fått två. Det känns inte alls som en garanti när man började så sent som jag. Och de verkar tycka om varann än iaf, skiner upp när de ser varann och skrattar. Så jag hoppas ju att de kan komma att vara nära varann i livet, att även bröder kan vara det. (Har mest hört från systrar som står varann nära men det har säkert att göra med att jag är tjej själv och pratat mer med tjejer om sånt.)