Är min relation med min make "normal"?

Tack alla för er snabba respons. Jag känner mig hjälp och maktlös och tog chansen att finna stöd och pepp i detta forum - vilket jag verkligen känner att jag fått.

Min man är helt kapabel till att arbeta, han fick bara nog en dag och sa upp sig. Han investerar pengar i aktier och krypto men vinsten ser jag inte skymt av. Han håller dock hårt i pengarna, jag och min grabb har en "viss summa" per dag som vi får använda. Jag har stått på mig och vi har haft många konflikter kring detta, vilket resulterade i att han skickade hälften av våra pengar till mig.

Anledningen till att jag stannar är för att vi befinner oss utomlands på hans initiativ, jag är väldigt sårbar här utan varken vänner eller släkt. Jag har varit utomlands nu i snart 1,5 år och har behövt försvara mig otaliga ggr varför jag vill hem till Sverige. Han säger så taskiga saker, att jag inte har vänner i Sverige och att min släkt inte bryr sig om mig. Nu märker jag att han börjat bli allt mer kontrollerande, jag gissar att han känner av att jag "synat hans bluff" och lärt mig hans beteende. 

Kort sagt, jag har med ett vuxet barn att göra. Finns det något oesexigare med än man som ligger i sängen med mobilen i ena handen och den andra innanför brallan hela dagen? Jag pluggar heltid på distans och tar hand om grabben och alla hans aktiviteter. 

Jag har bestämt mig för att lämna honom. Jag har försökt 3 ggr här. Men då blir han galen och springer efter mig och skriker. Senast var det på boendet där vi bor inför all personal, han skrek och var helt galen.

Jag tänker bete mig som en grå sten, vara tråkig som fan. Svara sakligt på hans anklagelser och inte visa starka känslor. Jag ser att han blir galen av att min empatiska sida försvunnit, det är som att jag har matat hans ego hela den här tiden. Han har för övrigt (trots påtryckningar från mig) sett till att vi bor i ett hotellrum på 30 kvm..i 1,5 år. Jag håller på att tappa det.

Jag har bokat min och min sons hemresa till Sverige, han tror att jag kommer "hata sverige" lika mkt som han och komma tillbaka till utlandet. Men jag kommer ringa honom och meddela om skilsmässa. 

Tack för erat stöd. Jag har inte pratat med nån vän eller släkt om detta, jag skäms så oerhört. Men nu när jag ser att min son tippar på tå och börjar bli medberoende så måste jag ut.

Hans beteende började bli mer intensivt då vi flyttade utomlands. När jag jobbade i Sverige slapp jag iallafall vara med honom 24/7, här känns det så påtagligt. han har även börjat festa här och börjat dricka och röka mycket, min son frågar vart pappa e.. , min man kommer hem 01.30 när klubbarna stängt och jag börjar misstänka att han levt ett dubbelliv. Han vill att jag ska dricka och röka, men jag vill inte sänka mig till hans nivå.. någon av oss måste vara ett föredöma och inte festa hela tiden. Förra veckan drack han sön-sön... det börjar spåra. Det tål att nämnas att han börjat resa utomlands från att vår son var 2 år, lämnat mig 1-3 månader varje år.. för att "samla kraft". ts..

Han kommer från mellanöstern, ateist. Jag är svensk. Hans mamma har liknande beteende, och jag börjar tro att hans uppväxt inte var så glamorös som han får den att framstå.

Han städar knappt, är ute med vänner eller slappar hemma. Jag lagar mat, handlar, tvättar, planerar, pluggar heltid och har hand om räkningarna e.tc. Han tror inte på pension, han tror att staten kommer att ta pengarna.. han investerar i valutor e.tc vilket han ska spara pengar till sin pension.

Så modigt av dig! Du gör helt rätt utifrån det du har berättat här i tråden. Det låter som att ert liv tillsammans har kommit till sin ände och att du skulle få det bättre här i Sverige på alla sätt och vis. 

Det låter ju jättejobbigt att bo så smått och på hotell dessutom. Jag önskar dig all lycka till.

Jag är själv utlänning, men jag kunde utläsa ur ditt första inlägg att han förmodligen var därifrån. Beteendet känns igen, tyvärr!!

Du har stått ut med det här i 20 år?! Lämna honom för tusan

Åk till Sverige för att hälsa på släkten och stanna sen där.

Du ska absolut inte stanna med honom. Starkt av dig att inse att du behöver bort från honom! Åk hem till Sverige och stanna där. Kommer han efter, ta hjälp av myndigheter. Han är inte frisk och beter sig som ett jävla praktarsle.

Tack alla rara medmänniskor! Jag är så tacksam för erat stöd.

Jag har börjat skriva dagbok och spelat in hans raseriutbrott om någon skulle ifrågasätta min sanning. Jag behöver själv lyssna på dem imellanåt då jag börjar tvivla på min sanning och omdöme, men med tiden märker jag att jag blir starkare. Jag tänker tillbaka och ser allt så tydligt nu, jag skulle kunna nämna 1000 situationer som innehåller både det ena och andra. Men nu ska jag blicka fram då jag inte kan förändra det som varit.

I 20 år har jag tagit hand om honom, nu när jag tar hand om mig själv så får jag höra så konstiga kommentarer som:
"Du gör pedikyr och manikyr? Är du deprimerad?" ah men snälla, håll käften.

Nu ska jag stå ut i 40 dagar till sedan tar jag flyget och tittar aldrig bakåt.
Jag återkopplar när jag meddelat beslutet och hoppas att han aldrig kommer till Sverige. Det komiska är att han själv sagt "om du lämnar mig så kommer du skada vår son då jag inte kommer klara av att dela vårdnaden med dig" Vilket innebär att jag slipper en vårdnadstvist iallafall. Ta hand om er och återigen, tusen tack för allt stöd!