Har du aldrig tänkt på att vårdnadshavaren kan vara någon annan än mamma och pappa? Håller med om att orden hen och partner har tydliga mål - att vara mer inkluderande. Men ordet vårdnadshavare är ju bara ett juridiskt uttryck.
Jo, det används om vårdnadshavare, som oftast, men inte alltid, är mammor och pappor. Det används för att det ska bli tydligt vem som avses. Behövs godkännande från vårdnadshavare så är det just det som behövs, inte ett godkännande från en mamma som inte har vårdnad om sitt barn. Hon är fortfarande mamma, men inte vårdnadshavare.
Däremot har jag hört uttrycket dina vuxna, när man riktar sig till barn. Det gillar jag. Ett barns vuxna på en simhall kan ju vara pappan, en familjehemsförälder, lärare, morföräldrar mfl.
Man använder ordet partner när man inte vet om det är en kvinna eller man som avses. Förr skrev man make/maka. Nu är det så många som är sambo (oh, no! ett könsneutralt ord som funnits i svenskan i flera årtionden!) att det gamla make/maka inte funkar. Ordet partner innefattar äkta makar och sambor av båda könen. Men det är ju otroligt mycket enklare att skriva partner. Tänk dig en inbjudan till de anställda där det står: välkommen tillsammans med maka/make/sambo/flickvän/pojkvän. Det ser faktiskt helt knäppt ut!
Samma med hen. Det är enklare, ser snyggare ut i skrift och går lättare att säga än han/hon.
Orden du nämner är alla ord som gör språket mer lättanvänt.
Hur ser du på alla andra könsneutrala ord? Sambo, målsman, morföräldrar, cyklist, läkare, 60-talist, stockholmare, jag, du, de, dem, vi? Och ordet barn? Det är väl från fornsvenskan och har avkönat oss alla sedan minst vikingatiden.
Jag tänker på ord som jobbskatteavdrag, förmögenhetsskatt och arbetslinjen. Är de också förkastliga?
Hen har ju visat sig ha sina användningsområden, även om jag använder det så sällan som möjligt just för att det känns konstruerat och påhittat.
Man borde säga vårdnadshavare och vårdnadshavarinna för att betona den viktiga könsaspekten.
Likadant sambo och samba, plus börja igen att använda ord som lärarinna, doktorinna, prästinna och lansera ordet partnerinna.
Sen får Språkrådet klura på fler kvinnliga yrkestitlar, busförarinna osv. Lite svårare med tex kvinnlig motsvarighet till elektriker - elektra, elektrinna, elekrinista. Borde få ner arbetslösheten väsentligt bland språkvårdarinnor.
Om kvinnor bara hade vett att hålla sig borta från okvinnliga yrken så slapp vi det problemet. Samma med män som sjuksköterskor. Usch! Var och en på sin plats! ;)
Skämt åsido är det ju väldigt krångligt för folk som är nånting mitt emellan (som Karl Gerhard sjöng) i språk som hela tiden preciserar kön, inte bara i titlar utan att alla adjektiv tex böjs olika beroende på kön.
I tyskan vet jag att kvinnosakskvinnorna varit noga med att det ska vara tydligt i yrkestitlar att det rör sig om tex en Lehrerin och inte en Lehrer - att det är ett sätt att synliggöra yrkesverksamma kvinnor. Här har vi valt andra vägen - att inkludera alla i den redan existerande titeln. En doktorska är/var ju inte heller en kvinnlig läkare, utan läkarens fru. Det kan nog ha varit ett skäl att svenskan valde den könsneutrala vägen. Och så ligger ju tyskarna en bit efter svenskarna vad gäller jämställdhet mellan könen. Det spelar kanske också roll.
Mvh
Målsmanninna (eller målskvinna kanske?)