Han vill att sonen ska flytta in

Jag håller med dig. Jag tycker inte att det är en självklarhet att ens partners myndiga barn ska få flytta in hur som helst utan diskussion, autism eller inte. Speciellt om ni inte har plats i bostaden då du faktisk behöver ditt kontor och arbetsplats. Det är inte ett extra sovrum som ni kan ge hans son.

Stå på dig! Jag skulle nog föreslå särboskap om han absolut vill bo med sin vuxne son ett tag. 

Missade du att sonen är 20 år..? Varför skulle någon av TS barn behöva bo med sambons vuxne son?

Absolut inte. Kön här spelar absolut ingen roll. Det hade varit en sak om bonusen varit typ 10, eller i alla fall omyndig. Men nu pratar vi om en myndig 20-årig vuxen man. Då är det normalt att peppa det unga vuxna barnet att flytta hemifrån. Det vore ju betydligt bättre för honom att bo på skolan eller i ett stödboende för att få eget space, bli mer självständig och vuxen och samtidigt ha pappa i samma stad som kan hälsa på ofta eller som stöd ifall något händer. 

Men han ryms inte i lägenheten, och det hade han inte gjort oavsett om TS varit en man eller en kvinna.

Absolut, men nu verkar det ju inte handla om "en kort tid". Då hade det ju fungerat att killen sov på soffan. Nu ska han ju ha eget rum och mer eller mindre flytta in permanent i minst ett par år. Det är inte rimligt eller ens möjligt i dagsläget. 

Det spelar ingen roll att killen har autism. Han är 20, myndig och bor inte med pappan. Hade det varit aktuellt att han skulle flytta in med pappan igen, borde ju pappan varit tydlig med det innan ihopflytt med TS och dessutom inte flyttat någonstans där sonen inte ryms. 

Och självklart måste man diskutera stora grejer med varandra, oavsett om hemmet är bådas? Jag och min man äger vårt hem 50/50. Ingen av oss bodde här innan, vi har lagt in lika mycket pengar i det. Oavsett det, skulle jag såklart inte kunna bestämma att jag vill ha en stor hund och låta den hunden bo med mig, utan att även diskutera det med min man. Det fungerar ju såklart inte. Det är helt irrelevant om jag äger huset eller inte, det handlar om en stor förändring som påverkar alla som bor i bostaden, då måste man kunna diskutera det och vara överens innan. TS är inte ett dugg orimlig här, hon blir ju överkörd och hon bör inte acceptera att sonen flyttar in.

Nja, man bör ju diskutera stora förändringar som påverkar alla i bostaden med sin partner oavsett? Är ju sak samma vilka rättigheter man har, självklart kan han inte bestämma att sonen flyttar in hur som helst.

Varför skulle det vara så absurt att behöva ett kontor för att kunna jobba? Alla kan inte bara ha en laptop på köksbordet, utan behöver mer utrymme än så. Kan ju också vara rimligt att kunna ha ett rum att kunna stänga in sig i, för att kunna vara ifred bl.a. för möten. 

TS kan ju också vara egen företagare, så kontoret i lägenheten är den enda arbetsplats hon har.

Nja, det är ju mest bara rätt barnsligt att hålla på sådär och försöka tvinga TS att beskriva sitt jobb i detalj för att kreti och pleti ska kunna döma huruvida TS faktiskt behöver sitt arbetsrum eller inte.

TS har sagt att hon behöver rummet, då är det så. Det är helt irrelevant att fortsätta tjata om det när TS redan sagt att hon behöver rummet för att kunna utföra sitt jobb.

Lill-killen är ju ändå 20 år, vuxen och myndig. Det är fullt normalt att peppa honom att hitta en egen bostad, än att tränga in sig med pappan, TS och TS yngre barn. 

Om han kunde bo på skolan eller ha möjlighet att få stödboende vore ju det bättre för alla inblandade, men främst för killen själv.

Var får du det till att hon inte vill ha nåt med honom att göra alls? Hon skriver ju att han är absolut välkommen att bo hos dem en kort period - och då sova på soffan. Att det inte finns ett sovrum över till honom är bara fakta. Han ryms inte i deras nuvarande lägenhet. Så är det bara. Hon behöver sin arbetsplats. Pappan, sonens mamma och sonen själv får fixa hans boplats på annat sätt.