Kan pappan vägra min dotter hennes önskemål om skolval?

TS, nu vet jag inte var du bor men familjerätten brukar ha frivilliga samarbetssamtal för att förebygga att föräldrar hamnar i en tvist. De samtalen dokumenteras inte så det är alltså inte ett ärende utan tänkt som ett stöd för föräldrarna. 

Ring till familjerätten i din kommun och fråga om den möjligheten finns. Om du tar initiativ till det så kommer familjerätten kontakta honom. Jag antar att han bara skulle vifta bort det om du föreslog samtal så det är bättre att familjerätten kontaktar honom. 

Familjerätten kommer att förstå rätt omgående att det är du som utgår ifrån barnets bästa. Om pappan kommer dit och säger att han inte vill att dottern ska få gå i en skola med sin bästa vän efter allt som hänt henne, bara för att han anser den andra skolan är finare, så kommer han att göra bort sig totalt. 

Dessutom handlar det ju om högstadiet och inte om yrkesval. Då spelar det ingen roll eftersom alla grundskolor ska följa samma läroplan. Hon får sin behörighet oavsett. 

Du skriver att han har narcissistisk personlighetsstörning. Har han alltså en fastställd diagnos? I så fall har du rätt bra förutsättningar att få ensam vårdnad eftersom han kommer att bete sig som en idiot och resonera helt självcentrerat i kontakten med familjerätten. Det skriver jag av egen erfarenhet. Mitt barns far har samma diagnos. 

Familjerätten kan för övrigt upprätta juridiskt bindande avtal om vårdnad, boende och umgänge så att man inte behöver dra det till tingsrätten men det bygger på att föräldrarna är överens, så det är nog inte en möjlighet i ert fall. 

Min far bestämde vilken gymnasielinje jag skulle gå, trots att jag absolut inte ville. Jag var helt förtvivlad och satt bredvid och grät men det struntade han i. Det ställde till det mycket för mig senare eftersom jag hade behövt komplettera nästan allt för att kunna jobba med det jag verkligen ville. Jag behöver väl knappast tillägga att vi hade en usel relation.

Vet du vad jag hade önskat mig? En mamma som du som verkligen brydde sig om mig och stod upp mot min far. Det vågade inte min mamma, vilket jag har svårt att förlåta henne för. 

Så stå på dig! Du verkar vara en jättefin mamma som alltid ser till din dotters bästa. Hon har tur som har dig. Ring familjerätten och förklara läget så får du råd om hur du ska gå vidare. 

Men snälla, sluta tjafsa om skolorna! 

Om ni läser trådstarten så framgår det tydligt att det viktigaste för TS dotter är att hon får gå med med sin bästis. 

Här har vi en tjej som haft ett helvete och varit ensam i skolan. Nu har hon hittat en bästis som också har haft det tufft. Båda älskar konst och bild och båda vill gå i skolan med den inriktningen. 

Det är högstadiet vi talar om här, inte gymnasiet, och jag tror att många har glömt hur otroligt viktiga vänner är i den åldern, särskilt om man har haft det tufft. 

Pappan säger inte att den andra skolan har god studiemiljö, intressant pedagogik etc. utan att det bara är ?miffon och förlorare? i skolan med konstinriktning. Det är uppenbart att han resonerar egoistiskt - hans dotter ska inte gå i en ?loserskola? (enligt honom) för det reflekterar dåligt på honom, 

TS resonerar utifrån sin dotters bästa, hennes intressen och vad dottern själv vill. TS har sett hur dåligt dottern har mått och hur glad hon är nu när hon har en vän som dessutom delar hennes intressen. Varje vettig förälder skulle tänka som TS.

Tillägg: Jag tror inte heller att man förstår hur det är att ha ett barn som far illa i skolan om man inte har varit där själv. Det skär i hjärtat att se sitt barn ledset och ha ont i magen varje dag när barnet ska gå till skolan, 

Jag tror inte heller att man förstår hjälplösheten man känner som förälder när skolan inte agerar och situationen bara blir värre. Tänk att inte ha några vänner i den åldern. Det knäcker ett barn fullständigt 

Om man vet det så förstår man den oerhörda lättnad som TS måste ha känt när dottern äntligen trivs i skolan och har hittat en bästis. . 

Jag förstår TS och skulle precis som TS göra vad som helst för att dottern ska få vara glad igen och få åtminstone några fina och roliga minnen från grundskolan. 

Ja, och jag skrev ett längre inlägg ovan om att TS kan kontakta familjerätten i sin kommun för frivilliga samarbetssamtal. Det innebär inte att familjerätten påbörjar ett ärende utan är tänkt som ett stöd för föräldrarna så att de inte behöver hamna i tingsrätten. 

Den ena föräldern kan ta kontakt med familjerätten som därefter kontaktar den andra. Jag misstänker att pappan inte skulle gå om TS föreslog det så det är bättre att familjerätten kontaktar honom. 

Om jag har förstått det rätt att pappan har narcissistisk personlighetsstörning så måste TS och dottern ha ett rent helvete med honom och då är problemet betydligt större än oenighet om skolval. Det skulle också förklara pappans argument för en ?finare? skola. 

Jag har gått igenom det här själv med en pappa som har narcissistisk personlighetsstörning och jag fick ensam vårdnad när jag tog det vidare till tingsrätten eftersom det var så uppenbart att han enbart tänker på sig själv. 

Jag hoppas att TS slipper gå igenom en tvist men om hon gör det så fattar nog tingsrätten rätt omgående vilken av föräldrarna som sätter barnets bästa främst.  

Inte så farligt? Skämtar du?
Narcissistiska drag är en sak, det kan människor ha i större eller mindre utsträckning, men narcissistisk personlighetsstörning eller syndrom är något helt annat.

Det verkar som om det är du som inte förstår vad det innebär. Har du haft en sådan person i din närhet eller som jag gått igenom otaliga rättegångar och tvister med en sådan person? Varför tror du att det finns stödgrupper för personer som har lämnat/vuxit upp med sådana individer? 

Folk använder narcissism väldigt slarvigt om genomsnittliga skitstövlar men en person som har fått diagnosen är något helt annat. 

Bland det mest utmärkande är brist på empati och en grandios självbild, raka motsatsen till en fungerande förälder med andra ord. 

Jag har  på grund av mitt ex träffat flera ombud och poliser som säger att  det är en av de svåraste typerna att ha att göra med eftersom de aldrig ger sig. Allt handlar om prestige, makt och hämnd. 

Mitt ex är dömd för brott mot både mig och barnet, bland annat omfattande stalking, hot och trakasserier - allt bara för att orsaka skada, aldrig av omtanke om barnet. 

Fram tills barnet blev myndig gjorde han allt för att rasera min tillvaro som hämnd för att jag lämnade honom. Han sket fullständigt i vårt barn, alla stämningar om umgänge etc. var för att straffa mig.

Till och med domarna och rådmännen påpekade det i rättssalen eftersom det var så uppenbart. De fick påminna honom gång på gång om att det skulle handla om barnet. 

När barnet blev myndig gav han sig på barnet i stället med vidriga trakasserier och hot. Det tar aldrig slut och pågår fortfarande efter nästan 20 år. 

Inte så farligt? Verkligen? 

Alltså jag orkar inte, han har fått diagnosen fastställd av psykolog hos kriminalvården. 

Jag har inte skrivit att alla med narcissistisk personlighetsstörning  är våldsamma, jag skrev inte heller att mitt ex var våldsam, och mitt inlägg handlar inte om mitt tyckande utan om hur professionella som möter många individer med den här störningen uppfattar dem. 

Mitt ex är ett skolboksexempel men du vet förstås bättre än psykologer, poliser och rådmän och kan ställa diagnos utifrån ett foruminlägg. 

Det verkar ändå som om TS har lämnat tråden. Hon tröttnade väl på alla hobbypsykologer och andra som spekulerar fritt för att kunna kritisera och döma henne. 

Om du fortfarande läser TS - ring familjerätten. Hoppas allt ordnar sig för dig och dottern. 

Men återigen, det är inte jag som hävdar det, utan andra som har mött honom i professionen.

Tror du att narcissister inte ägnar sig åt stalking?  Citat från några vetenskapliga artiklar om sambandet mellan narcissistisk personlighetsstörning och stalking (så jo, mitt ex är ett skolboksexempel). 

Meloy suggested that insecure attachment could lead to stalking via its contribution to the development of borderline and narcissistic personality characteristics, which have been commonly observed among those whose stalking attracts criminal justice attention (McEwan & Strand, https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC9826357/

Stalking is predominantly associated with cluster B personality pathology (narcissistic and borderline personality disorders).

https://www.cambridge.org/core/journals/the-british-journal-of-psychiatry/article/stalking-a-contemporary-challenge-for-forensic-and-clinical-psychiatry/F49FCE5B89D154C92CC0D681B123CFF0#

The majority of stalkers have severe personality disorders. The most common one among stalkers is narcissistic personality disorder, which gives stalkers an exaggerated feeling of self-worth and an obsessive desire for other people to admire and revere them.
https://thebehaviourinstitute.com/stalking-what-is-the-psychology-behind-the-stalker/u

Men nu får du ge dig. Jag skrev inte att stalking är ett kriterium för narcissistisk personlighetsstörning men om det är den vanligaste diagnosen bland personer som ägnar sig åt stalking så måste väl även du inse att det finns ett samband. 

Jag har inte ens beskrivit någonstans hur mitt ex är/beter sig utöver stakningen men ändå vet du bättre än psykologen inom kriminalvården. 

Vad baserar du dina nätforumsdiagnoser av personer du aldrig har träffat på? Är det möjligen så att du har diagnosen själv?