Rädd för att inte klara av det.

Ett barnliv är ju längre än en graviditet, apropå mående under graviditeten.

Varför vill du inte göra abort? Du behöver givetvis inte redogöra för dina anledningar/ens svara, och jag är inte ute efter att döma, men frågan är menad snarare som tankeväckare. Handlar det om tex rädsla för ingreppet eller för att du faktiskt vill ha barnet?

Är det den psykiska ohälsan eller andra delar av livet som gör att du tvekar på om det går?

Vad känner pappan? Tolkar det som att ni lever ihop? 

Och att vara osäker på hur framtiden ska bli inför ett stort beslut är nog fullt normalt. Lycka till, oavsett vad du landar i för beslut! 

Du bedöms alltså inte ha någon som helst arbetsförmåga på obestämd tid p g a psykisk ohälsa? Låter väldigt allvarligt och då rör det sig knappast om en mild depression.

Du ska inte tänka med hjärtat i det här läget utan hjärnan. 

Jag har sjukersättning då jag är bipolär, har dock varit relativt stabil det senaste året med rätt mediciner.
Är rädd att en omställning i livet ska trigga igång en djup depression. 

Jag och pappan bor tillsammans. Han är lika kluven som jag, men han är också rädd för hur en graviditet och litet barn ska påverka mig psykiskt. Det är just detta som gör mig så förbannat kluven! Jag kanske mår hur bra som helst och allt flyter på bra, eller så blir allt kaos.

Varför jag är så motvillig till abort är ju just för att jag inte vet vad jag vill och rädd att jag ska göra något förhastat och ångra mig djupt. Jag är nu 34 år och detta känns också som sista rycket, för det blir inte på frågan att planera för ett till barn senare.

Ni har redan tre barn... Tänk om barnet föds med något handikapp? Det ni har höjd för nu är ju en förlossning med ett perfekt utgångsläge.

Jag hade nog inte vågat själv. Speciellt om jag gått på hormonstörande preventivmedel. Det kommer säkert gå superbra med förlossning och normalt barn men tänk OM barnet inte är friskt och allas era liv ställs på ända och du får svårt att ta hand om dina tre andra barn. Risken finns ju där och dessutom risken med din diagnos. Det är på något vis värre att svika dina tre andra barn än ditt ofödda, tycker jag. Sen vet jag hur fruktansvärt svårt beslutet är. Men väljer du att abort tror jag det viktiga är att sörja och sen gå vidare. Inte älta vad som hade kunnat bli och om man gjorde rätt. Det hör ör bara min input helt utifrån hur jag tänkt i din situation, jag lägger ingen värdering i vad för beslut du tar i slutändan.