Jag fattar inte. Varför måste man uttalat avsluta en vänskap? Varför inte bara låta det rinna ut i sanden, och kanske tas det upp i framtiden, kanske inte?
Jag har många sådana, och helt plötsligt finns en gemensam vilja att ses igen efter ett par år. Vad är problemet? Varför måste det vara ett drama?
Jag vet att man ska undvika att könsgeneralisera , men det här händer bara med kvinnor. Inte alla kvinnor är så här så klart, men bland män ser de flesta umgängen ut så här. De jag klassar som mina absolut bästa vänner, är de som inte ifrågasätter de perioder i livet jag har fullt med annat och bristande energi pga allt man tar sig för. Sen ringer jag upp ett år senare och frågar om vi ska ta en öl, och så gör vi det helt odramatiskt utan att det är stelt.
Och samma sak åt andra hållet. Känner jag att nån är svårt att styra ihop umgänge med, då lägger jag det bara på is, så får denne höra av sig när det passar bättre?
Vem tjänar på att jag beter mig som en sårad tonåring? Det är inte ren kritik, jag är uppriktigt nyfiken på hur man resonerar så här?
En av mina närmsta äldsta vänner vart off och sämre på att återkoppla för drygt två år sedan. Jaha, det var ju som det var. Ganska snart hörde jag att han hängde med sina kollegor från sitt nya jobb ganska mycket, ute på aw:s , middagar, privat.
Fan vad kul tänkte jag. Jag visste ju att han gått och harvat, bitter på samma jobb i många år. Jag kände genuin lycka för hans skull
Under det året hade vi bara lätt sporadisk kontakt, främst i en messengergrupp. Sen ur det blå ringde han och avkrävde en helkväll, jag blev uppdaterad hur det gick, hur det var med familjen och så vidare. Nu sedan dess träffas vi relativt ofta, pratar i telefonen ett par gånger i veckan. Tills nästa gång nån av oss har en period av annat i livet dvs
Jag hade ju kunnat se det ur ditt småsinta perspektiv, att som vän kan jag kräva ett svar! Varför har han valt bort mig i förmån för andra? Hur skulle hans förklaring låtit utan att han skulle låta som en röv? Varför sätta en nära vän i den sitsen?
Till core igen.
Tråkigt att du läser mina ord tolkat som att jag har ett "småsint perspektiv". Ingenstans skriver jag om någon vän som blir bortvald i förmån för andra.
Jag skriver om vikten av att vara ärlig. Att säga som det är till den en kallar för vän. Det är det minsta en kan göra. Inte bara låtsas som det regnar. Det är, om något, en falsk yta och ingen äkta vänslap. I äkta vänskap finns så kallad känslomässig investering. Något som kommer, eller åtminstone bör komma ifrån bådas håll. Väldigt fult att bara höra av sig till någon en påstår är ens äkta vän bara när en själv känner för det och då ska allt vara som vvanligt.
Du säger att du läser mina inlägg noga i ditt svar till epicF, vilket du uppenbarligen inte gör. Jag förklarar på ett enkelt pedagogiskt vis vad jag vill förmedla här, men du läser inte öht.
Ärlighet säger du. Om min vän är i en period där han prioriterar att bygga nya relationer och bekantskaper med sina nya kollegor, är den ärligheten mot mig verkligen av omtanke då?
Om jag tycker att du är inne i en period där du dränerar mig på energi, är det då en vinning i att säga det? Om jag vet att du är känslig dvs.
Om jag har 10 st vuxna människor jag umgås med på regelbunden basis, är det rimligt att jag ska avlägga rapport om att jag har det kämpigt i mitt äktenskap just nu, även om jag inte vill dela det med någon för tillfället?
Core:
Men vad kul för dig då, att din fd vän hörde av sig till dig och ville hänga med dig igen, och nu är ni tightare än nånsin! Grattis till det, men alla har ju inte sådan tur! Om du läser igenom hela tråden så förstår du kanske att alla inte har samma tur som du!
Det finns ett uttryck som lyder som sådan "Allt är inte vad det ser ut att vara" med det menas ungefär att människor ibland försöker att framställa sig i bättre dager.
Jag tänker att om en har ett stort behov av att berätta om hur förträfflig en själv är, hur många vänner en har räknat i antal, och hur bra allt är, ja, då är det kanske egentligen tvärtom det vill säga rätt tomt, ytligt och ensamt. Iallafall. Jag menar Varför skriva och svara i en tråd här ens om en är fylld av lycka och positiv energi och alla ens vänskaper är toppen och fungerar utmärkt år efter år trots att en knappt hörs av?
Allt är inte vad det ser ut att vara, tar jag med mig från just denna tråd idag. Tack för mig. Nu lämnar jag denna tråd och önskar er alla en fortsatt trevlig kväll. Allt gott :)
Som det brukar. Du försöker ge dig på mig som person istället för att besvara väldigt enkla frågeställningar.
Vart skriver jag om min förträfflighet? När jag påstår att jag är glad för en vän? Om det är att höja sig själv förstår jag vart du kommer ifrån.
Vart skriver jag att vi knappt hörs? Jag säger att emellanåt faller nån ut av olika anledningar, men det innebär inte onödigt drama för att alla vi andra ska ha svar.
Nej, inte har jag ett mer perfekt liv än nån annan, att jag däremot har balans i mina relationer till vänner är ett faktum. För vi är vuxna, och ställer inte orimliga krav på varandra, man har nog med saker att ta sig igenom resten av tiden. Vänner ska vara en fristad från det, annars är det inte en genuin vänskap.
Ja varför sitter någon av oss här? Har man behovet öht att sitta i diskussioner på det här viset finns ju personliga saker att jobba på, men att du tror att det bara är jag som lider brist tyder ju på att det är du, inte jag som bygger en borg av högmod.
Ska du bli tagen på allvar får du ju svara på hur du resonerar istället för att försöka lägga dåligt ljus över min person, det kommer du ingen vart på.