Ofrivilligt barnlös som man

Tack för att du engagerar dig i tråden och ger ett svar. Tror tyvärr kommer inte att det skulle hjälpa det minsta, särskilt med tanke på hur ledsen jag brukar bli efter att jag träffat min systers barn eller ser mina vänner med sina familjer. Känns bara att det blir ännu en påminnelse om hur misslyckat mitt eget liv är på den fronten.

Jag är absolut öppen för att träffa någon som redan har barn där jag kan till viss del kan vara lite i en fadersroll, men att vara avlastningsresurs känns ärligt talat inte alls lockande.

Nu vill jag inte adoptera och det vore inte ett realistiskt alternativ iallafall. Dels har jag passerat högsta ålder för att få adoptera (om jag inte har missuppfattat reglerna), dessutom är det väldigt svårt att få adoptera som ensamstående framförallt som ensamstående man.

Men ge dig. Jag har inte någonstans påstått att en kvinna sak "fixa" mitt liv och jag har verkligen inte behov av att en kvinna ska komma in och vara en terapeut åt mig.

Jag har ett liv där jag är nöjd och trivs med alla andra aspekter av mitt liv, men jag saknar verkligen en tvåsamhet och familj. Helt enkelt någon/några att ge och få kärlek ifrån och dela vardagen med. Detta är en önskan som verkligen växt efter att jag passerade 40. Känns som att livet springer ifrån mig. Alla andra i min omgivning åker med relations- och familjetåget men jag står kvar på perrongen.

Jag klarar av att umgås med min familj och mina vänner även om jag ibland kan känna en sorg för att inte jag får uppleva det som de har. Det är alltså inte så att jag fullständigt bryter ihop och ligger i fosterställning och tycker synd om mig själv så fort jag träffat människor med barn.

 

Du har verkligen läst in massor som jag inte har skrivit och som överhuvudtaget inte stämmer alls.

Jag har hållit på med nätdejting sedan jag var 24 med väldigt liten framgång. Har nästan aldrig fått några svar på meddelanden jag skrivit och på t.ex. Tinder så får jag bara "likes" från uppenbara fejkkonton och Thailändskor som bor i Thailand och uppenbarligen inte kan svenska och kan läsa min profiltext. Alltså inga seriösa profiler alls.

Och nej jag kontaktar inte bara "de snyggaste" och "tiopoängare" så det är inte så att jag jag skjuter långt över min egen liga.

 

Önskar verkligen att jag visste vad som är fel på mig som gör aldrig jag har någon framgång.
Visst att jag inte är någon fotomodell men jag är inte ful heller och det är trots allt en del som till och med sagt att jag är snygg.
Dessutom får jag hela tiden höra från de jag ändå lyckats få till en dejt (typ 15 personer i hela mitt liv) med att jag är en så fantastisk man och hur lycklig jag kommer att göra någon men att just de inte kände det rätta. De kan ju såklart ljuga, men jag tror inte att jag är en person som är svår att umgås med iallafall och jag har inga sociala svårigheter. Det är även många av mina tjejkompisar som säger att de inte kan förstå varför jag är singel, så jag kan ju inte vara helt avskyvärd iallafall antar jag.

Är förvisso adopterad från Indien vilket förmodligen spelar in (tror dock inte att det har någon med rasism att göra) till en viss del.

Jag har med i mina profiler att jag vill har barn och har haft det i alla år, men det har inte gjort någon skillnad, särskilt eftersom jag knappt ens får några besök på min profil på traditionella dating sidor. Verkar inte spela någon som helst roll vilka bilder jag använder eller vad jag skriver i mina profiltexter. Det har inte ändrat min brist på framgång alls.

Det är inte aktuellt överhuvudtaget att bli medförälder till någon. För mig känns det inte rätt alls och bara en källa till problem.

Jag skrev ju faktiskt "misslyckat mitt eget liv är på den fronten" vilket är en rätt stor skillnad mot att mitt liv är misslyckat överlag.

Jag har i hela mitt vuxna liv försökt hitta en kvinna att ha en relation och bilda familj med. Det är ju inte så att jag bara suttit och rulla tummarna och trott att det helt plötsligt ska hända av sig själv. En stor del av problemet är ju att det verkar vara omöjligt för mig att ens träffa en kvinna som vill har en relation med mig av någon anledning. Och jag har verkligen rannsakat mig själv för att försöka hitta vad som är problemet, och dessutom tagit hjälp utifrån. Men inget jag gör verkar ju hjälpa.
Ingen visar någon som helst intresse att ens gå på en dejt med mig. Därav hopplöshetskänslan.

Jag är redan engagerad i flera olika föreningar (och har varit det i princip hela mitt liv) vilket ger glädje för stunden men det fyller tyvärr inte det tomrum som jag känner just runt detta.

Har i stort ändå varit hyfsat nöjd med livet fram till de senaste åren när längan efter en relation och familjeliv verkligen har vuxit rejält.

Har kontakt med en terapeut och hoppas verkligen att hon kan hjälpa mig.

Jag har tappat hoppet om att få egna barn, och nästan för att jag ska träffa någon för ett förhållande också. Men jag ska ju förhoppningsvis leva minst 40 år till så jag försöker verkligen hålla hoppet uppe att jag ska träffa någon och inte leva ensam resten av livet.

Jag har satt mitt åldersfilter neråt till 30 år på dejtingapparna och sidorna men, de flesta profiler som dyker upp vill ändå inte ha (fler) barn även i den åldern. Och det spelar ju egentligen ingen roll om de inte är intresserad av mig ändå.

Det är korrekt uppfattat. Jag har aldrig haft suget att bli en ensamstående förälder. Jag förstår de som väljer den vägen men för mig har det alltid känts fel att redan från från starten väljer att skaffa barn på egen hand. Att relationer spricker och man av den anledningen blir singelförälder är en annan sak tycker jag.

Att skaffa barn med t.ex. med ett lesbiskt par eller en singelkvinna är och har aldrig varit aktuellt. Har faktiskt blivit tillfrågad om att bli donator en gång, men det kändes inte alls rätt för min del.

 Har inte testat något indiskt forum och är inte det minsta intresserad av indier själv. Det enda jag har gemensamt med dem är min hudfärg. Jag är uppväxt med att princip alla i min omgivning förutom min tvillingbror och lillasyster (också adopterar men inte biologisk släkt) var vita och det är de jag tenderar att attraheras av rent utseendemässigt. Antar att de flesta brukar attraheras av den typ av människor de är vana med. Det är inte så att jag kategoriskt stänger dörrarna för någon som är mörkhyad, men hittills har jag aldrig dragits till dem.

Klart att jag försökt att träffa någon IRL, men det har ju varit lika fruktlöst som online. Jag har nog testat allt utom speed dating (har aldrig funnits i närheten av de orter jag bott på) känns det som.

Jag är av naturen en problemlösare och jag har verkligen vridit, vänt och analyserat för att försöka hitta roten till problemet. Annat än att jag var en aning tillbakadragen som yngre och aldrig har gillat att festa vilket gjorde att jag missade mycket av det många upplever när det gäller relationer under gymnasietiden, hittar jag inte anledningen till varför det inte lyckas för mig. Jag har till och med tagit hjälp av en datingcoach men det var slöseri på tid eftersom deras metodik grundade sig mycket på att problemen hade sitt ursprung i att man har en otrygg anknytning och därför väljer fel (otillgängliga) personer, men vi kom fram till att jag har en trygg anknytning. De kunde inte göra något alls för att hjälpa mig få till fler dejter och när man inte ens får till konversationer som kan leda till en dejt spelar det ju ingen roll hur man är som person.

Har aldrig trott på ödet själv men det finns ju de som säger att det finns en mening med allt som händer så det kanske är meningen att jag ska förbli ensam och barnlös av någon anledning?