Partner Borderline, får paniiiik!!

Borderline eller inte är hon ansvarig för att ta tag i sitt beteende. Terapi funkar bra. 

Du behöver ju inte ha det så här. Du är inte skyldig att stå ut med det. Gör slut.

Jag hade inte stått ut en vecka ens.

Klart du får panik, vem hade inte fått det? Det är jobbigt, det är mer krävande att vara i en relation med någon som har en psykisk sjukdom som inte är under kontroll utan kapsejsar på det här sättet med paranoia, svartsjuka.

Jag har haft depression och när jag var fast i den innan den läkte ut, inte tyckte jag (särskilt så här i efterhand) att jag var någon bra partner och att jag ens skulle vara i ett förhållande, men det var jag. Han kände mig som jag var innan. Därför stod han ut. Jag påverkade också honom mycket negativt utan att mena det. När jag någon gång menade det såg jag hur orolig, ledsen, sträng han blev, vad jag gjorde med honom, det kändes inte rätt. Vissa när de är i ett visst läge, även där jag var, rättfärdigar hur man behandlar sin partner, då har man inte tillräckligt med sjukdomsinsikt, det hade inte jag där och då. Även om offer för sin egen psykiska sjukdom behandlar man då de som står en närmast på ett fruktansvärt orättvist sätt, skadar dem psykiskt. När de bara vill hjälpa. 

Sen fick han utmattning, och hans ångest visade sig som först irritabilitet, sen aggression, fick vad som kallas för panikångest (så först då det här aggressiva och sedan väldigt ledsen, och rädd för vad han sagt till mig). Han ville inte ha hjälp. Han sa det var över oss, att han haft på känn så länge att jag skulle avsluta vår relation. Jag hade om och om igen sagt vi behöver hjälp, finns bra hjälp att få, tabletter, behandlingar...Måste ändra livsstil (mindre stress). Under min sjukdom började jag få upp ögonen på vad det var för frö han hade i sig som under fel förhållanden för länge skulle blomma upp och jag fick tyvärr rätt (perfektionist, ångest, kontrollbehov). Det var det jag inte ville skulle hända honom, men han lyssnade inte på mig. Jag gjorde inget beslut att lämna relationen under depressionen då jag visste med mig att jag inte skulle kunna fatta ett rationellt beslut, och nog ångra mig sedan. Om jag skulle lämna skulle det vara efter jag tillfrisknat, efter jag försökt allt. Vi kom i en återvändsgränd när han inte ville få hjälp, och jag inte kunde stanna om han fortsatte vara som han var, eller blev sämre.

Han fick hjälp efter jag lämnat, först då förstod han, och där efter började hans resa till att bli frisk. Jag var där först bara som vän, men sedan kom de gamla känslorna tillbaka mer och mer, men också helt nya känslor, positiva känslor, till den han utvecklades till, då blev det vi igen. Det här tog sin tid. Det fick det ta. Jag visste han var på rätt väg. 

Det finns stöd och hjälp att få som anhörig till psykiskt sjuka, om du nu ska klara av att stanna kvar i det här. Det andra kravet är att hon sköter sin psykiska sjukdom, att hon får, upprätthåller den hjälpen, stödet som finns och inte missköter det. Att hon har sån här paranoia tyder på att hon är felmedicinerad eller undermedicinerad, och sånt här måste hennes psykiatriker få veta, jag hade kontaktat hennes psykiatriker och sagt som det var. Hen kan också råda dig vidare.

Jag vet man får dåligt samvete, och man mår själv dåligt, det är en hemsk cocktail alltihop av starka motstridiga känslor. Du måste värna om dig själv, hon är för sjuk för att göra det nu, ta på allvar dina egna gränser, hur du mår, få andrum, få stöd. 

Jag är säker på att jag utan att mena det utsatt honom för psykisk misshandel när jag blev dålig, likaså han mig när han blev dålig, man blir medberoende, han blev med mig, jag blev med honom, men som friska skulle vi aldrig göra så mot varandra. 

Jag känner bara hur jag påverkas så negativt av den här stressen, kan inte sova, inte slappna av och göra saker börjar till och med tänka lite paranoida tankar själv jag som aldrig är svartsjuk eller orolig  börjar ändå tänka men "om hon hela tiden anklagar mig är det kanske hon som tänker såhär" "vill hon göra slut" osv. Vill bara ha lugn och ro...och att hon sen har mage att vilja att jag ska höra av mig till henne. Jag menar hon kan ju höra av sig och bara be om ursäkt för sitt beteende och prata om det.

Lämna henne. Det ingår i diagnosen att bete sig som hon gör det kommer inte bli bättre eller ändras det vanligaste är att det blir värre. De med borderline misshandlar sin partner psykiskt (och ibland fysiskt också) de bryter sakta ner personen tills det inte finns något kvar. Du gör henne ingen tjänst genom att stanna du kan inte hjälpa henne. 

Det är väl en gammal sanning, undvik flickvänner med borderline så mycket det bara går. Utifrån de historier man hört förstår jag inte att någon skulle orka.

Självklart är dina känslor också viktiga. Kan du ta en diskussion med henne och förklara att du inte orkar med att bli anklagad , att du inte orkar med att vara förstående mot hennes beteende samtidigt som hon inte behöver ta hänsyn till dina känslor. Sätt ett ultimatum, antingen tar ni tag i detta tillsammans hon i terapi ocj h ni i parterapi tillsammans så hon också får förstå hur du känner och att allt anklagande upphör eller att ni går ifrån varandra? Du kan inte fortsätta ha det sådär. Om hon inte är beredd att göra något åt detta så kommer du bli olycklig med henne. Ju tidigare du avslutar relationen desto bättre 

Har hon diagnosen Borderline är sannolikheten stor att hon har traumatiska upplevelser med sig. Borderline är endast en symtomdiagnos - den säger ingenting om orsaken till diagnosen. Ofta finns trauma och relationella upplevelser där tilliten kan ha skadats allvarligt vilket gör att nära relationer blir såhär slitigt som du beskriver att ni har det. Det går inte att endast medicinera bort. Det måste hon få hjälp med i en bra terapi. DBT är riktad emot att kunna hantera sina känslor utan att agera på dem. Men det räcker ofta inte. Jag hoppas hon har en bra terapi igång. Finns ibland i psykiatrin men ofta behöver man söka privat. Dyrt men värt det. Borderline brukar kunna bli bättre med åren. Men det tar tid. Och du kan inte ha det såhär - du dras in och påverkas av hennes mående på ett sätt som inte blir bra för någon av er. Att du börjar känna som hon - med paranoida tankar är ett tecken på att ni behöver hjälp. Hon med terapi med kunnig terapeut och du med stöd att behålla Dig i relationen och inte dras in i hennes problematik. 

Hon har gått i terapi så det har blivit "bättre" men fortfarande så är det en del problematik kvar och jag vet inte om det någonsin kommer försvinna helt. Hon tycker att jag ska vara förstående mot exempelvis hennes paranoida tankar då hon anklagar mig och liksom överbevisa vilket jag stundtals gjort, skickat bilder på vart jag är, har på min platsbeskrivnong så hon kan se vartjag är men jag vill inte. Mår inte bra I att bli sedd på det sättet när jag inte gör något som borde få henne att misstänka mig, det känns som en falsk tillit. Ibland så känns det som att hon försöker låta bli att "vara såhär paranoid" men jag märker att hon fortfarande känner så och det blir en konstig stämning även om hon inte säger något. Det räcker med att jag bara behöver dra ifrån och göra något eller spendera tid med någon annan.