Relation - min man sitter med mobilen 24/7

Ts, han låter beroende. Tror tyvärr inte du kommer nå honom med annat än ultimatum.

Nej, du överdriver inte. Frågan är ju varför han inte vill umgås med dig och hur du ställer dig till att leva med någon som är så ointresserad av dig och er relation.

Du behöver vara hårdare och ställa krav. Så länge du inte gör det så tillåter du underförstått att han beter sig så, och det lär inte bli bättre med ytterligare ett barn. Eller finns det någon chans att han lägger ner telefonen och rycker in på eget initiativ när han ser (förhoppningsvis) att du inte kan rodda allt själv?

Bra fråga!

TS; antingen har ni ändrats massor sedan det där fantastiska året eller ni har öppnat ögonen.

Allting kan ju ändras med graviditet och barn och vi reagerar så olika på förändringar. Jag känner med dig i din saknad och nej, inte en chans att du överdriver.

Det är uppenbart att din man behöver eget utrymme och att han känner att det är svårt att hitta det. Nu försöker han med en kompromiss som inte fungerar; han isolerar sig genom avstånd; han stör inte med stojet från mobilen; men han bubblar in sig.

En sak är säker; du gör rätt med att du vill förhandla och säkra dina behov. Lika säkert är att han inte accepterar detta. Det kan bero på att han faktiskt inte förstår, dvs han kan inte leva in sig i vad dessa saker betyder för dig, eller att han prioriterar sina egna behov högre.

Hursomhelst är ni inte på väg att mötas; tvärt om; för mig tycks det som att han vill skapa något eget ju mer du drar in honom i tvåsamheten.

Han säger "du är konstig" - dvs ur hans perspektiv reagerar du inte på hans försök eller förhandling som han väntar sig. Det är OK; han behöver förstå dig bättre :D

Du får inte ge upp kommunikationen. Fortsätt att ställa krav. Du kan alltid försöka att respektera hans behov av återhämtning ett par gånger i veckan - bara för att du vill och vill göra rätt, behöver det som är rätt inte vara det i varje ögonblick - men vad kan vara viktigare än just detta problem för er två?

Så fortsätt bråka, ställa krav; ordet "ultimatum" från Mortiscia80 ovan ligger nära.

Och NEJ, att sitta med hörlurar på och ta av dem när man pratar är inte ett direkt tecken på respekt. Att sätta på dem igen när man har "svarat" är däremot ett tecken på DISRESPEKT. Det blir ju ingen konversation av att man uppfattar en fråga och provar att get ett svar. Man behöver förstå varandra och det kräver en större insats än när man hoppar mellan upplevelser och meningsutbyten.

Det är alltså skillnad på att ni sysslar med var sitt och du kastar fram frågan "jag gör ett par mackor, vill du ha kokt ägg också?", som han svarar "ja, tack, mycket gärna" mot att du säger "jag vill planera några vigrejor för de kommande veckorna. Har du någon idé" och han kläcker ur sig "nä, inget just nu". Ja, det senare kräver att man sjunker in lite och närmar sig den andra.

Din kamp är viktig, för om du ger upp den - eller förlorar den - och ert förhållande består, kommer ni att vara i läget att ni bara finns. Från kärleksfullt samliv till mamma pappa liv till ett själsligt uttorkat bekvämt liv senare. Ett ganska uttjatat recept i dessa tider, så hamna inte där :D

Kämpa på! 

Du överdriver inte! 🙂

Han ger tyvärr uttryck för ett beroende som har tagit över honom helt. Precis som ett beroende av en drog (som sociala medier också ÄR) där personen ej är kontaktbar med omvärlden och t o m försvarar sitt beroende. 

Man blir personlighets förändrad och död i sitt själsliv där man liksom har gett upp och lämnat över sig själv åt det medel som styr ens tankar och känslor för att man ideligen flyr undan det som man egentligen behöver ta itu med i verkligheten. 

Jag vet inte, men en tanke är om han kanske känner att han har tagit sig vatten över huvudet med att ingå i denna nya situation med barn, men att han hanterar detta med sitt beroende.. Hoppas dock inte att det är så! 

Han skulle behöva gå och prata med någon som är kunnig om detta beroende. Du behöver ställa ultimatum för att se vad han värderar mest. 

Men det är bara han själv som kan avgöra vad som är viktigast och om han skulle vägra så kan du tyvärr inte göra mer. Att försöka kommer tyvärr få honom att avskärma sig ännu mer och alla dina försök att få tillbaka honom kommer att ta alldeles för mycket av din energi. Energi som du behöver ha i din stundande graviditet och alla förberedelser för detta nya liv. 

Han beter sig nu som ett stort barn utan ansvar. Det ska inte vara så att du dessutom ska behöva ta hand om honom som detta stora barn. När du ju egentligen behöver stöd av honom i ert kommande föräldraskap. 

Du har rätt om ultimatum men jag är ganska försiktig med det eftersom jag inte vill att det ska bli kallt mellan oss. Samtidigt blir jag väldigt sårad och ledsen. Jag funderar på att inte prata med honom tills han skärper sig. Har gjort så sedan imorse. Han har smsat två gånger och frågat om sonen samt hur jag mår en gång. Han verkar vara kall/sur idag.

Han hjälper alltid till hemma så det är inga problem med den biten, eller om jag ber honom göra någonting så gör han det. Jag är verkligen jätterädd att det ska fortsätta så när nummer två kommer. Vi har pratat om det ett par gånger och jag har påpekat att jag inte accepterar beteendet när nummer två kommer. Känner mig så ensam och vilse. 

Kallt...? Ni bor redan i Sibirien. Du kanske får ställa ultimatum till dig själv först, att om det inte blir bättre så måste du väl lämna honom? Eller leva med det här, för tyvärr tror jag som sagt inte på en förändring annars. Och om han annars har ett sånt mönster som du beskriver där han blir kall och sur, ledsen, men det skulle vara minst tio ggr allvarligare än beroendet. Å andra sida ska du själv inte heller hålla på med såna barnsligheter som att vägra prata med honom eller andra saker som räknas till psykisk misshandel.

Åh, du skriver sååå bra saker! Jag hade verkligen velat visa ditt svar till mannen, men han vet ingenting om det här kontot. Jag är så rädd att förstöra någonting med ett ultimatum, men sedan imorse har jag valt att inte höra av mig till honom när han är på jobbet. Jag funderar på att gå och lägga mig innan han kommer bara för att markera också. Han har smsat två gånger och frågat om sonen och en gång hur jag mår.

Men å andra sidan måste jag nästan göra det, jag kan inte fortsätta så här "ensam" hela tiden 😔

TS, Läsning av svaren på ditt inlägg pekar åt i stort sett samma håll, så flera människor reagerar på din berättelse på likartat sätt.

Det kräver väldigt lite ansträngning att ge råd till andra men att faktiskt använda de här råden är den riktiga utmaningen.

Jag blev förvånad över att din man "inte vet om det här kontot". Den här platsen - forumet - är en plats där de som faktiskt bryr sig om sina förhållanden kan söka råd eller bara lufta ur sig. Om man skall se detta genom moralglasögon är aktivitet här snarare ett tecken på ansvarstagande än något annat.

Varför skulle det vara nödvändigt att hålla kontot hemligt? Kanske skulle ett konto på "skilsmässa.se" kunna vara känsligt (rekommenderas, fö), men Familjeliv är ju inte en dejtingssajt. Det skulle vara bra om din man kunde ta sig tid  - varför inte tillsammans - att bita i det här sura äpplet.

Jag skulle inte vänta mig något speciellt av att du drar i honom mindre, särskilt inte om det är spel från din sida. Sådant spel kan bära frukt, men måste spelas mycket skickligt och risken att bli avslöjad är stor. Det är djupt sårande, även för en främmande partner, att inse att man har blivit manipulerad.

Därför tror jag absolut på att fokusera på just det här problemet. Få ur honom vad han känner och se till att han tar emot det som kommer från dig.

Använd direkta frågor och undvik alla öppna frågor. Om du får en sådan i gensvar, kan du ge ett exempel tillbaka.

Ni kan prova tidsbestämd tvåvägsmonolog. Prova med att du pratar - helst om en enda sak - i två minuter. Sedan är det hans tur. Sedan byter ni igen.

At tänka "jag vill inte förstöra allting" genom att du ställer krav på att han deltar i problemlösningen blandar in oro. Utmaningen är betydande, så jag förstår att du tvekar. Risken att ni hamnar i ett skitförhållande är betydande också. Vad vore det där "allting" som du riskerar i så fall?

Om du inte tar hand om detta nu - när senare  tror du att du skulle kunna göra det ? När familjen är större och du drunknar i ekorrhjulet med barnen? När ni knappt minns att det fanns en tid med fjärilar i magen och ni har förvandlats till pappa och mamma? När ni kan sitta bredvid varandra på en barnfri kväll utan att känna någonting?

Det är den risken som ligger i vågskålen.

Ta tjuren vid hornen. Fortsätt ställa krav. Fortsätt försöka att bryta igenom till honom så han visar färg. Han har det kanske jobbigt. Ja, det är möjligt. Men du har det jobbigt också; då är det bättre att ni stöttar varandra i stället för att glida i sär åt var sitt håll.

Rädslan är naturlig, men oron kan du vara utan. Tänk att folk kan tveka innan de hoppar fallskärm, fast de gör det för nöjes skull. De känner rädsla.
Du behöver kämpa ner din rädsla för något jobbigt, inte för nöje. Precis som hopparna kan du också ta dig förbi rädslan och göra det som du måste, det som du tror på!

Tack för att du tog dig tid och svarade! Just nu har jag faktiskt inte pratat med honom ännu jag väntar på att han ska komma fram till mig och fråga ?varför?, hur jag mår eller vad problemet är. Jag tänker lite som ni säger, om han inte ändrar sina vanor nu så kommer det inte bli bättre med barn nummer två. Antingen hamnar vi i en ond cirkel och blir olyckliga, eller så måste jag helt enkelt ställa krav redan nu. Jag trodde först att han redan första eller andra kvällen skulle komma fram och fråga varför jag är kall eller liknande, men jag märkte sedan att han inte gör det för att han inte förstår vad problemet är (som han alltid säger). Jag tror innerligt att han inte förstår problemet trots att vi har pratat om det flera gånger. Han är beroende... Det här är dock första gången jag är så avvisande och väntar på att han ska komma fram. Jag vet också att han inte kommer fram till mig då han återigen inte förstår problemet. Då får jag helt enkelt avvakta och se när han kommer fram

Gällande kontot så är det inte för att gömma någonting, utan jag känner att jag behöver ha ?min space? för att kunna ställa frågor öppet om allt utan att han ifrågasätter någonting. Det behöver inte bara handla om vårt förhållande utan allt möjligt. ?Dejtingapp? har jag inte ens tänkt på, jag är så kär i min man att jag inte kan föreställa mig att vara med någon annan man i mitt liv! 😁