Lördag som eskalera

Alla ni som tycker TS och mannen ska söka hjälp; har ni aldrig betett er destruktivt på ett eller annat sätt i era liv, men insett det inte håller och bara ändrat er av er själva då ni bestämt er? Söker ni verkligen hjälp för allt? eller är ni så perfekta ni aldrig gjort något destruktivt? Själv har jag nog flera saker, men det har bara varit att bestämma sig att inte göra så igen.

Sjuklig svartsjuka präglade er relation, du borde ju kanske gått redan tidigare om man ser det krasst. Tycker inte det är riktigt jämforbart i sammanhanget med TS situation. I ert fall satt destruktiviteten djupare, inte bara ett tillfälle.

Ja, det visste jag så jag ångrar att jag skrev här. Jag är av synen att jag anser vi är värda en andra chans helt enkelt. Kanske får jag ångra det, kanske inte. Bara för det hänt en gång så betyder inte det att det måste ske igen. Jag vet statistiken pekar på det men det kan också gå bra

Skulle det ske så vet vi båda att det är hundra procent kört mellan oss. Oavsett vem av oss som går över den gränsen 

Då kan ju TS slå honom. Med hennes logik så gör de då båda fel, och sedan kan de gå vidare och göra rätt. Tills nästa gång. De kan även skylla på att de provocerar varandra, så behöver ingen känns att den gjort fel. 

Obs ironi. 

Ja, det han gjorde var värre. Men TS använder ju sin örfil som ett slags försvar för att slippa se vad han gjort. Eftersom hon också slog så tycker hon att det är ok att stanna. 

Tack för du hoppas det. Annats får jag känslan av att de flesta här hoppas det ska gå illa för mig och dom få veta så dom kan få känna sig duktiga i sitt "vad var det jag sa"

Och så även jag, självupplevd erfarenhet av att leva i en fysiskt våldsam relation. Även där blev jag lovad att det aldrig skulle handa igen, det gjorde det ju. Såklart eftersom det är ett mönster misshandlare har gemensamt. När gränsen väl är passerad.

Även jag har levt i en destruktiv relation där pappa slog mamma och mej. Mamma vågade inte lämna honom och jag är bara glad att jag överlevde. Dock ger en sån barndom förstås stora sår på insidan som inte syns. Kanske också något för dej TS att fundera över. 

En relation blir inte destruktiv för att det har hänt en gång

En relation blir inte destruktiv för att det har hänt en gång

Skillnaden är att det hänt en gång. 

Slår någon mot ansiktet så parerar jag reflexmässigt, det kan göra ont när jag parerar. Hinner jag inte parera så får jag en smäll, det har också hänt. Det uppföljande slaget jag svarar med hinner jag stoppa om det inte är någon fara.

Men gör du mig förbannad, retar upp mig riktigt ordentligt. Och sedan smäller till mig i ansiktet. Då kan jag inte garantera att jag instinktivt hinner stoppa det uppföljande slaget. Låt bli att slå mig i ansiktet om du inte vill riskera att få en snyting tillbaka är det enkla rådet.

Det som skiljer din ex-kille från den här killen är ju att hon slog till honom först. Formellt och juridiskt så försvarade han sig bara. Det har han rätt till. Juridiskt är det hon som är gärningskvinnan. Det som saken handlar om är om det han gjorde är moraliskt rätt. Och om han är kvinnomisshandlare som din ex-kille?

Din kille slog dig eftersom han var arg så att han inte kunde kontrollera sig. Den här killen kan ha handlat av reflex och i affekt. Han avbröt direkt därefter. Det är skillnad.

Jag tycker inte att du kan dra några slutsatser i det här fallet. Det hade varit en jävla skillnad om han hade slagit till henne först.

Beror väl på storeken på barnet. Små barn naturligtvis inte. Ni letar ju reda på extremlägen istället för att förstå principen.

Det var två vuxna människor här.

Om en tjej fått en smäll av sin kille och slagit tillbaka. Hade vi då suttit här och diskuterat om hon var en mansmisshandlare då? Ifrågasatt om hon även slår små barn?

Det är jävligt skönt med någon som faktiskt förstår även om jag själv fatta att så inte skulle vara det överhängande. Faktum kvarstår att om jag inte slagit så hade han aldrig slagit. Och någon sån historia finns inte

Hade en man slagit en kvinna hade du sagt att hon ska gå vid första slaget och har rätt att försvara sig.

Det här handlar bara om stereotypa föreställningar om kvinnor som offer och män som förövare.

Att byta på begreppen är nästa omöjligt för de flesta. Det är bara att läsa den här tråden för att se att kvinnan framställs som offer. 

Om hon skulle gå till polisen skulle hon var gärningsman för någon form av misshandel. Mannen skulle bli ifrågasatt om våldet var försvarligt/nödvärn bara för att en kvinna slog.

Hade de inblandade varit två män skulle den första som slog först varit gärningsmannen och den som slog tillbaka ett offer.

Bilden av offer och förövare formas framförallt av kön och inte av händelseförlopp.

Förklara då varför du försvarar den som slår först.

Det gör jag inte. Jag upplyser om det faktiska händelseförloppet som står i ts trådstart.

Det är intressant att du tolkar det som ett försvar för killen. Jag vet ingenting om denna man. Med det jag vet är att ts valde att utdela ett fysiskt slag. Detta är en form av misshandel. Det är skrämmande att se hur många så bagatelliserar detta våld utifrån stereotypa föreställningar om kvinnor som offer och män som förövare.