Stark förnekelse och ångest i separationen

Oj vart ska jag börja.
Jag har varit tillsammans med mitt (ex) sambo i nästan 6 år till och från.
Det har varit upp och ner, hemska dalar men fina toppar. Jag älskar honom så det gör ont när han ler eller skrattar och jag får bli påmind om att han är min. Jag brukar ofta säga just det till honom "tänk att just du blev min" så stryker jag honom över hans skäggiga kind.

Vi separerade efter halva våran relation och var utan varandra med noll kontakt i 1.5 år. Men för ett år sedan tog vi upp kontakten igen. Allting gick så fort, vi var så ofantligt lyckliga båda två över att vi äntligen var vi igen att vi flyttade ihop tre månader senare.

Nu har han bestämt sig, vi ska separera. För två dagar sedan vaknade jag av att han var på annorlunda humör, frågade och fick direkt allting dumpat i famnen. Han hade tänkt färdigt, det här är det definitiva slutet fast han älskar mig. Våran relation har varit präglat av destruktivitet, fysiskt och psykiskt. Men jag har alltid höllt hoppet uppe, han lovade att aldrig lämna mig igen när jag berättade hur jag mådde sist vi separerade. Vi höll om varandra och lovade för alltid.

Jag kan inte låta bli att böna och be, förhandla och försöka få honom tillbaka. Han sover borta men kommer hem för att laga mat och ta med rena kläder tills han hittat lägenhet. Jag är så förstörd, jag har legat apatisk och inte kunnat äta på snart 3 dagar. Jag har ringt vårdcentralen hulkandes efter hjälp men fick inget gehör.

Hur börjar man ens gå vidare? Hur står man ut med att behöva dela lägenhet tills allting är löst? Vart finns ljuset i tunneln? Hur kan jag sluta förhandla till mig att han ska ta tillbaka mig? Jag är så övertygad om att han är mitt livs kärlek och att ingen annan någonsin kommer dyka upp. Jag är snart 26 år och det känns så hemskt att börja om med livet. Jag har aldrig haft en annan relation, jag är livrädd för framtiden.

Som jag skrev i texten så ringde jag vårdcentralen, dagen efter. Jag hulkade och grät hysteriskt och förklarade att jag kommer inte överleva detta själv jag behöver hjälp. Jag bad om att få prata med min läkare och psykolog men hon nekade mig. Det var lite så att "alla separerar, alla överlever, bit ihop" 

Men min värld har rasat, kan ingen förstå

Det visste jag inte ens att man kunde, tycker att VC borde ha sagt något om det. Jag berättade ju allt för sjuksköterskan jag pratade med när jag ringde dit. Och jag ville ju söka hjälp för att jag inte klarar av separationen på ett rimligt sätt? Men det har ju med hur jag mår just nu att göra. När man inte fått i sig något ätbart på 3 dagar, har sår runt ögonen av all gråt som aldrig tar slut och sömnen inte finns i sikte. Då måste man väl ändå få hjälp av vårdcentralen kan jag tycka