Stark förnekelse och ångest i separationen
Du KOMMER att kunna gå vidare, jag lovar!
Det gör som mest ont nu och det kommer att gå upp och ner, det är oundvikligt.
Se det som att du går igenom en sorgeprocess som behöver gå i olika steg för att du ska kunna läka klart.
För mig tog det ett år.
Jag var i samma ålder som dig.
Vi försökte också flera gånger men till sist var det JAG som gav upp och gjorde slut.
Gör inte mitt misstag. Det jag har lärt mig är att har man brutit en gång och försökt att lappa ihop det har man oftast tappat en stor del av tilliten till varandra som är mycket mycket svårt att få tillbaka.
Mitt bästa tips är att killen flyttar från er bostad så snabbt som möjligt så att du kan börja ditt sorgearbete snabbare!
Är det möjligt att han bor hos någon kompis eller familjemedlem så vore det bäst för dig.
Jag och min första kille bodde också under samma tak den första tiden ( ca 2 veckor) och det var fruktansvärt plågsamt ( fastän jag saknade honom i vartenda cell) och jag led bara mer och ställde till med mer scener än vad jag trodde att jag någonsin skulle vara kapabel till,så hemskt och sorgligt.
Min familj lyckades hitta ett boende åt killen efter ca 3 veckor och hur ont det än gjorde med det oåterkalleliga så kunde jag börja att fokusera på mig och mitt läkande.
Jag bytte också boende så snabbt jag kunde för att börja om på ny kula och slippa alla minnen.
Det tog ett år att komma tillbaka och fram till nu har jag mött på många kärlekar och lärt mig mycket från den första hjärta krossen hur jag vill bli behandlad av någon.
Och, mitt motto har blivit , en gång slut, alltid slut.
Idag är jag lyckligt gift med man.och barn❤️