Har han rätt hindra mig från att träffa barnen?

Du låter nästan som mitt ex. Till en början så kunde vi hitta på saker ihop med barnen osv som vänner. Men till slut fungerade det inte och jag sa ifrån. Anledningen till det för egen del var att han försökte få mig tillbaka och samtidigt så envisades han med att vi fortfarande var en familj. 

Ditt ex vill inte umgås med dig och därför tackar han nej till att följa med. Det handlar inte om barnen. 

Ja, jag sa till honom att jag inte var intresserad utav honom och att vi inte längre var en familj. Han tyckte vi skulle umgås för barnens skull. Egentligen var det för hans skull. 

Fast om ni bara är vänner/föräldrar så behöver ni inte umgås som att ni vore en familj dvs åka på semestrar ihop, badhus, lekplatser etc. Han har ju markerat för dig nu att han inte vill. Som sagt det har inte med barnen att göra, Han vill umgås med de lika mycket som du men vill inte göra det med dig. 

Här gick det så långt att min yngsta vill knappt längre umgås med pappa och den äldre har knappt ingen kontakt med honom och vill/orkar inte med det heller. 

Du och han åker på semestrar och dylikt för er själva. Inte alls tillsammans. Du och barnen är en familj och han och barnen är en annan. 

Han väljer inte bort Barnen, han väljer bort dig. 

Jag har aldrig förbjudit mina barn att träffa sin pappa. Nekade honom inte att träffa dem eller hitta på nåt om det var nåt han ville ha med dem på när det var på min vecka. Däremot nekade han mig det. 

Min äldsta slutade åka till honom i gymnasiet och nu bor hon i en annan stad. Yngsta går nu i gymnasiet och är där på helger. 

Det är inte på grund av mig som de tagit avstånd till pappa utan det är han själv då han vägrade förstå varför vi inte kunde vara en familj och hitta på saker. När jag träffade någon och han fick veta så snackade han skit om den personen. Började även snacka skit om fd gemensamma vänner och om barnens morföräldrar då han ansåg att det var deras fel att jag inte ville träffa honom. Att de var de som bestämde det , att jag inte hade någon egen vilja. 

Hade ju vart mer normalt om man som föräldrar då hade hittat på nåt gemensamt med barnen 1/gång veckan när man separerat än 3 dagar. 

Finns ju par som inte ens träffar varandra så mycket varje veckan. 

Detta upplägg var ju mer som att de var särbo och inte alls hade gjort slut. Förutom att de inte längre sov ihop.

Nu har pappan ledsnat och har säkert tänkt på detta en tid. Säkerligen visste han också att det inte skulle bli lätt och därför dragit ut på det. 

Mina barn märkte väldigt väl att jag inte vill umgås med deras pappa. Spm sagt sagt i början gick det bra men sedan när han envisades med och fick för sig att vi skulle bli tillsammans igen och bli familj så spårade det helt ur. Han var på mig var vecka och ibland flera gånger om dagen. Hela tiden påstod han att det skulle vara bra för barnen. Vi hade det ju så bra och roligt ihop. 

Hade ett helvete ett bra tag innan han slutade men ännu så tror han att det var andra som sa åt mig att inte umgås med honom. 

Man måste lyssna och ta till sig vad den andra vill annars kan det mycket väl bli sämre. Speciellt då om barnen märker att det egentligen inte är ok. 

Att vara vänner och kunna umgås betyder inte att man måste flera gånger i veckan, varje vecka eller ens varje månad. 

Rätt uppenbart att Ts sätter sig själv i första hand och har ingen tanke på hur andra mår eller vill ha de. Rätt påfrestande att någon är på hela tiden och inte förstår.

Är man inte en familj längre så umgås man heller inte så som ni gjorde. Han vill umgås själv med barnen och göra dessa saker med dem utan att du ska vara med. Var var det för vits att separera egentligen om du fortfarande tror att ni är en familj eller ska fortsätta låtsas vara det? 

Vi har fattat att det handlar bara om var du vill och känner. Annars hade du släppt detta nu. 

Du tror alla mår bättre men hade pappan gjort det så hade han nu inte sagt ifrån och velat ha 50/50 nu. 

Kan mycket väl vara så att han var för snäll till en början och hoppades att det skulle lösa sig självt med att ni umgicks mindre och mindre. Själv har du vart så blind i det hela bara för att du sett mest till dig själv. 

Jag kan väl också nämna att jag faktiskt polisanmälde mitt ex för att han aldrig gav sig. 

Pappan här kanske inte alls mår bra och har kanske inte gjort på ett bra tag men var liksom jag för snäll och hoppades att det skulle lösa sig självt med att det skulle bli mindre och mindre med umgänget. Men i mitt fall och som det verkar här så gjorde det inte det och man själv då fick säga ifrån. Mitt ex fattade inte alls och som sagt skyllde på allt och alla andra. 

Om pappan i detta fall egentligen inte mår så bra utan detta så lär barnen till slut märka det ifall de inte redan gör det. 

Ts bryr sig mest om sig själv och att hon vill träffa barnen mer. I värsta fall så kanske hon i framtiden har barn som mer tar avstånd till henne. 

Jag frågade också mitt ex om liknande grejer ibland, samma sak angående semester men den största anledningen till det var att han då lugnade ner sig ett tag utan att höra av sig om att hitta på nåt ihop med barnen etc.

Gjorde de mest för husfridens skull. Samtidigt som jag försökte få honom att inse att jag inte var intresserad utav att umgås jämt och ständigt. och nej det är ju inte normalt att träffas varje vecka och heller inte smsa och/eller ringa flera gånger i veckan om att träffas när man inte längre är tillsammans. 

Mitt ex fattade verkligen inte och det fanns tyvärr inget val än att bryta helt. Tog nästan 3 år innan han slutade ringa/smsa. Jag mådde psykiskt dåligt när han höll på men enligt honom gjorde han inget fel.