Hur frågar man om den andra personen har romantiska känslor?

Grejen är att det kan vara lite känslodödande att inte låta en person säga det på egen hand. Och även att ifrågasätta vad någon känner.

För risken finns att om man frågar att det blir följdfrågor om man inte får det svar man önskar. Och då kan det faktiskt motverka att sådana känslor växer fram.

Så mitt tips är att antingen bara avvakta och låta allt vara bra som det är en stund till.

Eller att själv säga: jag är kär i dig. (det visar att du är öppen och sårbar vilket ökar sannolikheten att den andra personen känner mer för dig).

Men sen om den andra personen inte säger något tillbaka så bör man inte fråga vad denne känner. För då kan det bli påtvingat och döda lite känslor. Bättre isf att bara vänta några sekunder och sen prata om något annat. Låt han få tid på sig. Det kan ta dagar eller veckor innan han säger det tillbaka. Men förhoppningsvis säger han det på en gång. 

Att vara i en relation kräver att man kan visa sig sårbar. Du har själv konstaterat att du inte vill fortsätta vara med honom om han inte har känslor för dig. Så våga då öppna upp och säg att du har det för honom. Är han genuin i sin gullighet mot dig så blir han bara glad. 

Det är inte svårare än så.

Exakt! Vill han bara knulla dig och gulligulla lite när det passar honom kommer han inte ge dig det svar du önskar få. Var ärlig och säg rätt ut nu hur du känner för honom och invänta svaret. Känner han ingenting för dig fortfarande kan du säga bye-bye direkt, du har inte tid för trams, eller hur?

Ni kanske är lika fega båda två och hellre vill att den andre säger det först? Nån av er måste nån gång? 

Jag sa "Jag älskar dig" mitt under ett tjafs/mindre bråk (glömt om vad) när känslorna ändå stormade. Då stannade han upp, log, tog in det och sa ömt "Jag älskar dig också". Vi tjafsade inte mer den gången ;). 

I vår relation har det varit så att jag har sett vissa saker och tagit initiativ till det, han har sett andra saker och tagit initiativ till det. 
Någon måste ta första steget. 

Han och jag har olika personligheter. 
Förr var han mer misstänksam av sig och det drabbade även mig, oss, men så i slutändan fixade han det ändå och hoppade. Jag var trygg i att det skulle bli utgången ändå för jag såg på så många andra signaler att han var tokig i mig. Generellt sätt var det så att jag hade känslan att det mesta ordnar sig, löser sig, kommer där något problem hade jag självkänslan i mig att det ordnar vi såklart, då blev det också automatiskt så att jag var den i fronten. Jag visste redan. Jag hade tilltro. Där har varit saker där han sårat mig genom att jag tänkt positivt och han negativt, jag har inte velat göra det sedan det jag föreslagit (när jag bara försökt vara romantisk och fått avslag/kalla handen), men då har han kommit senare och sagt han ångrat sig, och vill göra det nu. Det har inte väckt samma känsla hos mig som innan så då har jag bett honom att bara släppa det (något man sagt jag måste jobba på). Det finns styrkor i att vi är olika, jag drar fram honom och han drar mig tillbaka så vi hamnar i mitten, men det är också något som gjort mig ledsen och frustrerad. Han säger han har märkt att jag lever upp mer, skrattar med med till exempel en kompis som är mer som jag, och då har han känt avundsjuka att varför kan jag inte vara så med honom? 

Jag tror att hade han och jag varit lika på hans sätt hade allting tagit längre tid, det jag kommer fram till kan ha tagit mig en timme, hans tio, men han kommer ändå dit och då vet jag när han då nått dit då står han för det. Då vacklar han inte. 

Jag tror i mitt fall att jag måste lära mig att inte ta det personligt för där det har gått fel mellan oss är det inte för att han inte älskat mig eller tvivlat på mig, utan  han är så som person, det är livrem och hängslen som gäller. 

Nånstans i början vet jag att jag sa jag var kär i honom och undrade hur han kände för mig. Då sa han att allt kändes bra nu, men att så är det i början. 

Vi var inte ett fastställt par utan dejtade bara när en annan tjej trissade upp sina försök att få honom (de dejtade inte men umgicks i samma krets). Det verkar som att det var där och då han blev så rädd att förlora mig att han bestämde sig för mig, det blev motsats effekt av hennes försök istället så pushade hon in honom i min famn. Tack för det! ;) Ibland kan det vara oförutsägbara saker som gör att den där insikten, den där pushen kommer från den andre; Vad är vi. Vad känner jag. Vad vill jag ha ut av den här relationen? vart är vi på väg? Vart vill jag vi ska vara på väg? 

Jag tror mycket målas upp så romantiskt i sagorna att det kan bli en besvikelse, bitterhet när den andre inte levererar precis så som man tänkt ut det. Man får släppa det. Man får se det vackra i stunden istället. 

Grejen är att det kan vara lite känslodödande att inte låta en person säga det på egen hand. Och även att ifrågasätta vad någon känner.

För risken finns att om man frågar att det blir följdfrågor om man inte får det svar man önskar. Och då kan det faktiskt motverka att sådana känslor växer fram.

Så mitt tips är att antingen bara avvakta och låta allt vara bra som det är en stund till.

Eller att själv säga: jag är kär i dig. (det visar att du är öppen och sårbar vilket ökar sannolikheten att den andra personen känner mer för dig).

Men sen om den andra personen inte säger något tillbaka så bör man inte fråga vad denne känner. För då kan det bli påtvingat och döda lite känslor. Bättre isf att bara vänta några sekunder och sen prata om något annat. Låt han få tid på sig. Det kan ta dagar eller veckor innan han säger det tillbaka. Men förhoppningsvis säger han det på en gång. 

Du kan ju alltid berätta, nästa gång ni ses, att dina känslor för honom bara växer och växer. Att du känner starkt för honom. Man måste inte använda ordet "kär", för det kan betyda så olika saker för olika personer. 

Precis, för vissa är det jättestort. Men jag tycker helt klart att du ska berätta för honom! Tänk så går han och funderar likadant ;)

Haha ja två blyga som går som katten kring het gröt ;) Jag lär ju uppdatera tråden när jag har frågat! Antingen positivt besked eller så kan andra lära sig något av mina erfarenheter.

Gör gärna det! Spännande att se vad som händer :)
Sitter själv lite i samma båt, men det är för tidigt att ens vara säker på mina egna känslor än. Hehe. 

Asså jag har lärt mig en sak i livet. Är det riktig kärlek så spelar det ingen roll alls om du säger dittan eller dattan. Säger du vad känner du för mig till rätt person kommer denne blir så glad att den skiner upp. Kanske hen säger bara "jag gillar dig". Men du kan inte sabba riktig kärlek. Ta det från en gammal tant 

usch ja jag förstår att det är nervöst så här i början av något. Om du uppfattar han som känslig så kommer han säga det, han vill nog inte skrämma bort dig varför han suger på karamellen och visar dig på andra sätt.

Om du vill få fram något konkret tror jag antingen att han bestämt sig för att ge dig det konkreta själv där och då, eller så behöver du säga hur du känner för honom och då ger han feedback hur han känner för dig. Jag tror inte man kan kringelgå det. Jag råkade säga ...jag älskar dig!!" när jag var arg, frustrerad över något, sekunden senare tänkte jag fan, där fick han mig... men det blev bra ändå :) .

Gillar man varandra fångar man upp varandra, man hjälps åt, man ser mellan fingrarna när något blir lite tokigt. Kan vara för att han är kille att han känner visst ansvar att det ska vara han som ska vara den som pushar er framåt eller fastställer vad ni är. Den yngre versionen av mig själv var passiv i kärleksrelationer för jag trodde, fått lära mig, att det bara skulle vara killen som ledde, men så är det ju inte och det fattar jag idag. Jag tror inte jag fattade hur jag skulle vara själv för att må bra i en relation, och för att få honom att må bra. Sen var vi inga superpar jag och ex, det hade inte löst sig ändå, men det är lugnt, till slut landade jag i mig själv och jag hittade en man som jag passar med. Jag har lärt mig mest om mig själv av de förhållandena, det har varit det mest intressanta, ex är inte intressanta (garv). Det bästa är om båda två kan skifta om att göra det, leda, båda visar, det tror jag man vinner på i längden. Där vet jag att jag gjort fel förr. Med min kille nu tänkte jag att jag kan lika bra vara mig själv (säkert på gott och ont) så får jag se om det funkar då, och funkar det inte skulle det aldrig funka ändå.  Jag bara bestämde det. Mitt sätt att vara mig själv fick honom att känna tidigt att han bara kunde vara sig själv (också) med mig. Det tar tid ändå att både lära känna sig själv (Fast man tror man känner sig själv) och lära känna den andra i en relation, men man vill veta vad man står på, var man står, och vart man ska. Man kan ju bara veta vart man siktar åt att man ska, någon 100% garanti kan man aldrig få. 

Pirrigt det här, önskar dig all lycka till med allt :)