Anonym (Huldran) skrev 2024-04-04 20:25:48 följande:
Du har fel om du tror att vuxna människor inte blir förälskade. Människor kan långt upp i åren bli förälskade, Om du menar kär i bemärkelsen kärlek så är det nog tvärtom så att unga människor ofta inte vet vad kärlek är utan likställer detta med förälskelse. När man bildar relationen utifrån praktiska aspekter så håller de ofta inte i längden.
När förälskelsen slår till för en av parterna så finns inte den där "försäkringen" som kärleken tillför relationen.
Ditt resonemang om att partnern inte är far till sina barn är mera en etisk fråga som knappast gäller generellt i relationer. Det är nog lika ovanligt som att partnern erbjuder sig att åta sig faderskapet för en annan mans barn.
Man kan känna stark åtrå till någon utan att för den skull vara förälskad eller kär.
Det är inte därför man går in i en relation, man gör det förhoppningsvis för att man har djupare känslor för sin partner.
Jag tror att du blandar ihop korten en smula. Om du lever i en kärleksfull relation men blir förälskad i en annan så kommer den kärlek du känner för din partner att uppväga nyhetens behag med en ny.
Om du lever i en relation av rent praktiska orsaker så är chansen stor att någon av parterna hittar någon ny som de känner mera för, kanske till och med blir förälskade.
Att bli förälskad i en annan när man lever i en praktisk relation är som att göra självmål. Du kan inte kräva att en partner är trogen om känslorna inte finns där.
Iof är det ingen som sagt att vuxna människor inte BLIR förälskade, det som sagts är att de sällan blir det, dvs det sker inte lika ofta.
Och förklaringen till det är enkel, känslor är precis som allt annat med kroppen ink hjärnan, träning ger färdighet så med åren lär man sig kontrollera känslor bättre och man får en bättre självkännedom, hur man reagerar på olika saker och lär sig undvika fällor så man låter inte dem växa sig okontrollerat stora utan käver dem i sin linda så att säga och de hinner aldrig bli ett problem. Förälskelser uppstår sällan bara spontat pang redan efter första ögonkastet, det är något som oftats byggs upp i små steg, från attraktion, till intesse, osv hela vägen till besatthet, batshit crazy och kaninkokning om man låter det gå för långt.
Och som allt annat är människor olika bra på olika saker vilket även gäller att hantera känslor, några klarar det utan problem andra har svårare för det, kanske för att de sällan upplevt såna känslor och har inte lärt sig kontrollera dem, eller för att de överromantiserar dem och intalar sig själva att så fort man får en känsla så behöver man inte kontrollera dem utan ska nära dem så mycket man kan istället och då lär man sig heller kontrollera sina känslor.
Det du tar upp nu är mao rena känsloargument. Givetvis kan man absolut tappa känslorna för sin partner om man inte trivs i sin relation, det kan man göra även om man trivs, och givetvis kan man säkert bli förälskad i någon annan om man med eller omedvetet har känselspröna utanför relationen, MEN man måste inte agera på det om man inte vill. Och även om man väljer att agera på det så kan man göra det på olika sätt, det behöver inte bli en okontrollerad shitstorm om man inte låter det bli det. Så det handlar alltså inte om att känna eller inte känna, hur mycket man känner utan snarare om hur van/bra man är på att hanterar känslor.