Otrohet, något från savannen?

Våra förfäder var inte som dvärgchimpanserna. Bland dvärgchimpanserna så parar sig hannar och honor, hannar med hannar och honor med honor. Men vad värre var, även syskon med syskon och föräldrar med barn. Inget incesttabu. Skulle detta vara sådana vi "egentligen" är? Ett föredöme för oss?

Vi är f ö lika mycket besläktade med de våldsamma vanliga schimpanserna. Vi är även besläktade med gorillorna som har harem och inte "fri sex". Och vi är också släkt med orangutangerna som öht inte lever i familjegrupper utan det är parningen och sedan enamstående mor. Kanske det är det "naturliga" sättet?

Eller så kan vi leva som gibboner som lever monogamt och tillsammans tar hand om barnen. Vi är människor som inte bara styrs av instinkter; vi har ett val.

Och att kristendomen "hittade på" monogamin är nonsens. Monogamin fanns före kristendomen och i hela världen. Ända sedan människan insett faderns roll i tillkomsten av barn så har fäderna velat veta vilka som är deras barn.

Förr levde inte människor så länge, många dog långt innan de fyllt 40 år. Så de hann kanke inte tröttna på sin partner. Dessutom var livet hårt och det var inte lätt att överleva, man hade s a s annat att tänka på.

Det är först på senare år vi kan räkna med att våra barn överlever och att vi själva lever så länge. Vi har tid att ägna oss åt hobbies och njutningar. Det handlar inte om att "återgå" till naturen utan att välja nya sätt att leva, för att vi kan det.

Vi har faktiskt blivit fredligare än den våldsamma chimpansen men inte fredliga nog.

Xenia

Sat 23 Mar 00:22

#89

Anonym (Lejon) skrev 2024-03-22 19:18:35 följande:

Och med tanke på att äktenskap ses som livets toppskeenden, ses ju skilsmässa och separationer som livets stora misslyckanden. Till ingen nytta.
Att samhällets norm att man alltid ska vara två, och helst också samma två livet ut, gör nog många onödigt olyckliga i detta enda liv.

Alla ni som är emot monogami tycker jag glömmer bort vad som är bäst för barnen. Självklart är det bäst för barnen att hela tiden få bo ihop med både mamma och pappa (om det inte är ständiga bråk mellan mamma och pappa förstås). Orkar man inte det kan man avstå från barn, men det vill inte folk göra.

Så monogami i 20 år, tills barnen flyttat hemifrån. Sedan kan man skiljas. Alternativt har man ett öppet äktenskap. Men då riskerar man att man blir förälskad i någon av sina "sido-relationer" och så blir det skilsmässa iaf.

När man en gång förälskade sig i varann och gifte sig så var trohet det enda möjliga. Vill man inte vara trogen ens då, så är man inte kär på riktigt, kanske inte ens har förmågan till det. Oavsett statistiken så tror man att man ska vara tillsammans hela livet. Så då är förstås skilsmässa ett misslyckande. Och olycklig blir man, särskilt om man är den som blir bortvald. Men hur skulle detta förhindras menar du? Alla ska gå in i äktenskapet och räkna med att det tar slut? Och när det tar slut så tar man det med en klackspark?

Inte blir man olycklig bara pga "samhällets normer". Och inte behöver man bli olycklig för evigt heller.

Även om man bara flyttar ihop utan äktenskap så räknar man med trohet. Så den som inte tror på trohet borde vara den som berättar det redan då.

Men skyll inte på "savannen". Det handlar mer om att vi idag inte längre tror på uppoffringar och avstående utan på njutning och att "leva för fullt".

Xenia

Thu 4 Apr 13:06

#271

Anonym (Lejon) skrev 2024-03-23 10:26:47 följande:

Först och främst, skyller inte på något. Jag vill bara djupdyka i beteendet i stort, varav savannen bara var en teori av många.

Varför skulle barnen bli lyckligare av att leva med båda föräldrarna?
Jag är skilsmässobarn och tack vare det har ju fått två helt nya familjer. Syskon och bonusföräldrar på vardera sida, människor som betyder otroligt mycket.
Visst, finns otroligt många sorgliga bonusfamiljs-exempel men när det väl funkar, så är det ju fantastiskt. Man ger sitt barn fler människor i livet helt enkelt.
Så köper inte att ett barn skulle vara lyckligare med båda föräldrarna. Det har tillochmed gjorts forskning och studier på det och det har visat att skilsmässobarn är inte mindre lyckliga än barn med sammanboende föräldrar. De olyckligaste barnen är kort och gott de med olyckliga föräldrar, oavsett familje-konstellation.

Tänker också att äktenskap, om det nu nödvändigtvis måste existera, borde vara svårare att ingå.
Ska ni lova varandra evig kärlek och trohet tills döden skiljer er åt, då ska man vara säker.
Och visst, idag kan ju en sambo-separation vara minst lika tråkig och olycklig som en regelrätt skilsmässa men ändå.
Man borde vara tillsammans i kanske 3-5 år, kanske rentav 10 år, innan man står och lovar bort sig för resten av livet.
För är det inte så egentligen, att man gifter sig lättvindigt idag. Orden betyder ingenting. Det löftet är okej att bryta genom att tex skiljas. Vilket man lovade att aldrig göra.
Så äktenskap i sig borde tas mer seriöst och inte kunna ingås hur enkelt och lättvindigt som helst.

Om man frågade barn "vill du bo kvar med bägge dina föräldrar eller hellre få bo än hos din pappa med bonusmamma, än hos mamma med bonuspappa och träffa en massa bonussyskon att leka/umgås med?" så slår jag vad om att de flesta barn skulle välja alt 1. Sedan är barn duktiga på att anpassa sig så det kan gå bra ändå.

Men att det ofta inte går så bra behöver man bara läsa alla trådar här från desperata bonusmammor för att förstå. Fientliga bonusbarn som gör allt för att sabba den nya relationen. (Misstänker att min egen dotter skulle varit så. Hon skulle inte ha anpassat sig utan tvärtom hatat bonusmamma och bonuspappa och ogillat bonusyskonen.)

Att det fungerade bra för dig är ju bara anekdotisk bevisföring. Det är ingalunda så att alla otrogna lever i olyckliga och sexlösa äktenskap. Många har det bra men tycker bara att det blivit lite tråkigt och förutsägbart. Jag tycker alltså att man kan finna sig i den tråkigheten för sina barns skull. Det är ett tecken på lyx att ha tråkigt och längta efter passion och ny sexpartner. När man inte behöver kämpa för sin och sina barns överlevnad så ser man till att skapa nya problem.

Sedan är det iofs bra att det är lätt att skiljas idag mtp förhållanden med missbruk och misshandel. Där är det även barnens bästa med separation.

Xenia

Fri 5 Apr 15:26

#275

Det är alltså detta som jag finner provocerande, att förklara och ursäkta otrohet med att det är våra instinkter från savannen. Vi vet faktiskt inte hur det var då, såvida du inte menar när vi var apor och då närmast som dvärgchimpanserna.

Så när vi levde på savannen betvivlar jag att man levde i tvåsamhet som i dagens samhälle. Man låg nog lite med allt och alla.

Xenia

Mon 8 Apr 17:19

#279

Anonym (Savann) skrev 2024-04-08 17:01:10 följande:

---

Ska den bedragne också kontrollera sina känslor och bete sig civiliserat?

Ja, självklart. Om vi levde som på savannen skulle däremot den bedragne slå ihjäl rivalen. Men nu vi insett att vi ska behärska våra instinkter och känslor. Alltså arg har man rätt att bli, men att misshandla och slå ihjäl har vi inte rätt till och oftast klarar vi av att behärska oss. "Savannen" är ingen godtagbar ursäkt, varken för otrohet eller misshandel.

Otrohet, något från savannen?

INNEHÅLL