Hej! Jag är en 40 årig kvinna med två små barn och lever tyvärr i ett kärlekslöst förhållande med pappan. Ingen närhet, sex utan vi beter oss mer som två goda vänner som bor under ett och samma tak och driver familjen ab. Vi bråkar väldigt sällan och kommer bra överens men kärleken finns inte där längre. Till saken hör att vi båda har krävande jobb och i kombination med två små barn har det inte funnits mycket tid över för oss. Jag har tänkt att det ska bli bättre med tiden men inser att det bara blivit värre. Vi båda har stoppat huvudet I sanden och ignorerat våra problem, dels för att vi är så slutkörda och inte har kraft och energi, men säkert också för att vi kanske inser att vi inte är helt rätt för varandra. Vi gick i parterapi två gånger vilket för min del snarare gjorde saken ännu värre när jag inser hur ensam jag känner mig i förhållandet. Det känns som att jag stängt av mig känslomässigt. Vi bor i ett väldigt fint och dyrt område med trevliga grannar där barnen har många kompisar. Vid en separation skulle ingen utav oss ha råd att bo kvar och vi skulle behöva flytta till ett nytt område. Jag är rädd för att separera och känna mig ensam, behöva flytta till ett nytt område och splittra familjen, men samtidigt vill jag ju också få uppleva kärlek igen. Hur många är ni där ute som stannar för barnens skull? För er som skiljt er, hur gick det sen? Hur länge tänkte ni på skiljsmässa innan ni faktiskt vågade ta steget?
