Den om att mörda kvinnan som lämnar en, och finns det verkligen någon skillnad mellan man och kvinna av naturen?
Oj, det blev ett långt inlägg, men känner att jag måste ha den så, inte minst för att slippa förklara mig efteråt.
Jag har alltid ogillat den feministiska generaliserande fördomen om "mäns våld mot kvinnor". Samtidigt som jag funnit det intressant att vissa fördomar är mer accepterade än andra av någon lustig anledning, dvs fördomar som påstås "sparka uppåt" på vänsterspråk. Men jag har börjat fundera om inte den "fördomen" har visst berättigande (för sk "fördomar" har ofta bäring i verkligheten, även de "födomar" som just du inte gillar) sk "fördomar" är en ganska så känd överlevnadsstrategi i evolutionen.
Jag får nu börja med anekdoten mig själv när det kommer till män som mördar kvinnan som vill lämna förhållandet.
För 20+ år sedan blev jag "övergiven" av "min kvinna" då hon tröttnat på vad jag levererade till förhållandet.
Jag blev mycket ledsen. Jag söp mig full och kom fram till att det vore bättre (för mig) om hon inte levde längre, att hon inte fann lyckan som hon skulle funnit hos mig någon annanstans.
Nu ska väl sägas att jag hade inte någon tanke på att ta livet av henne, men fann tröst i föreställningen att om hon råkade dö närmsta framtiden så skulle min smärta försvinna.
Även, eller kanske just för att jag var? i berusat tillstånd kunde jag reflektera över vad jag just yttrat för tankar, eller känslor snarare. Jag insåg hur bisarrt mitt tänkande, eller känslor som sagt, var. Sedan dess har vi alla läst om de otaliga fall av kvinnomord som skett och sker varje år i liknande situationer.
"Fördomen" jag har idag är att vissa av feministerna har rätt (det finns ju olika skolor även där), det ÄR skillnad på kvinner och män. Män tenderar att känna annorlunda i så motto att de har lättare att omsätta sina känslor till handling jämförelsevis. Jag tycker mig se sånt i statistiken på hur många kvinnor som mördar sina män som lämnar dem vs tvärtom.
Generellt sett så är "män odjur" om jag får parafrasera en gammal feminist. En kvinna kan egentligen aldrig känna sig fulltsändigt säker på att gå levande ur ett förhållande. Jo, jag vet att i majoriteten av fallen så händer ingenting, men låt oss bortse från diverse känslor och se det logitskt. Fakta är att det är närmast oändligt fler kvinnor som blir mördade av sina män när de lämnar ett förhållande än tvärtom.
När vi nu har konstaterat dessa fakta så blir frågan hur man kan ändra på det?
Är det så enkelt som att det handlar om sk "sociala konstruktioner" som några påstår? Ofta sådana som föreställer sig att det "egentligen" inte finns några skillnader hos män och kvinnor och hur vi uppfattar oss själva beror på "programmering" som vi blivit utsatta för sen födseln. Eller finns det någonting djupare som vi bör undersöka?
Finns det någon grundläggande skillnad i män och kvinnors hjärnor t.ex? Är det så enkelt, som sagt, att denna eventuella skillnad är grundad i en föreställning om att barn föds som tomma böcker som det är fritt att skriva i för att tillverka dem till ens föreställnings avbild?
Eller kan det vara så att "av naturen" (och ja, jag vet att många börjar skruva på sig av ren ångest när någon yttrar sig så här ;)) så är kvinnor och män olika i sina känslor (för det är vad det handlar om i grunden när det kommer till att mörda en människa i tron att man själv kommer att må bra av det)
Eller tror du kanske att vi kommer att "utvecklas" till att komma förbi skillnaderna, vare sig det nu handlar om naturliga eller "konstruerade" sådana?
Om vi nu, för diskussionens skull, antar att skillnaderna är naturliga. Hur tänker du dig att man ska kunna ändra på det? En "natur" i en mänsklighet?
Om du är av uppfattningen att skillnaderna mellan män och kvinnor är "konstruerade" och särskilt av det sk "patriarkatet" tror du att det går att ändra på med "fostran" av barn så att de lär sig känna rätt? Kan man inympa känslor på beställning som vi vore robotar att programmera?
