Det enda jag reagerade på är att barnet inte testades.
Annars sär föräldraskap inte så svårt. Var kärleksfull men sätt gränser.
Rent generellt är nog de flesta föräldrar idag för mesiga men de är samtidigt bra på att bygga relation.
Den föräldern är dock betydligt bättre än en förälder som sätter gränser men inte är kärleksfull.
Det enda jag reagerade på är att barnet inte testades.
Annars sär föräldraskap inte så svårt. Var kärleksfull men sätt gränser.
Rent generellt är nog de flesta föräldrar idag för mesiga men de är samtidigt bra på att bygga relation.
Den föräldern är dock betydligt bättre än en förälder som sätter gränser men inte är kärleksfull.
Hemmasittare är t.e.x. ett helt nytt fenomen. Fanns inte på den tiden då föräldrar inte var så mesiga.
Hur folk själva är uppväxta och den egna uppfostran de fått, kommer ofta på tal i den här diskussionen.
Det är för mig ganska konstigt att man faller tillbaks på hur ens egna föräldrar uppfostrat en och sedan gör på samma sätt. Rimligen borde man väl ta det bra de gjorde, ta bort det dåliga och ersätta det med något man själv tycker borde fungera bättre.
Ovan är här skriver Aliona om kulturskillnader. Det torde vara samma där. Felet är inte kulturen, eller den egna uppväxten, utan oviljan till att själv reflektera och tänka om då det behövs.
Hur svårt kan det va? // 
@Tukt
Instinkterna gör en förbannad på sitt barn.
Samtidigt så har man instinkter som gör att man vill skydda sitt barn. Antagligen därför det är så vanligt med föräldrar som skäller på sina barn men så ovanligt med föräldrar som skadar sina barn.
Att höja rösten i avsikt att få respekt är sådant kidsen kan göra i förorten. En vuxen stabil människa bör klara av att prata och resonera i samtalston.
Ett barn, eller för all del vuxen som blir utsatt för det där, kommer snarare än att få respekt, undvika det som det skriks om, men inte respektera vare sig personen som gör det, eller det som det gäller.
Har du barn?