Att höja rösten i avsikt att få respekt är sådant kidsen kan göra i förorten. En vuxen stabil människa bör klara av att prata och resonera i samtalston.
Ett barn, eller för all del vuxen som blir utsatt för det där, kommer snarare än att få respekt, undvika det som det skriks om, men inte respektera vare sig personen som gör det, eller det som det gäller.
Hemmasittare är t.e.x. ett helt nytt fenomen. Fanns inte på den tiden då föräldrar inte var så mesiga.
Hur folk själva är uppväxta och den egna uppfostran de fått, kommer ofta på tal i den här diskussionen.
Det är för mig ganska konstigt att man faller tillbaks på hur ens egna föräldrar uppfostrat en och sedan gör på samma sätt. Rimligen borde man väl ta det bra de gjorde, ta bort det dåliga och ersätta det med något man själv tycker borde fungera bättre.
Ovan är här skriver Aliona om kulturskillnader. Det torde vara samma där. Felet är inte kulturen, eller den egna uppväxten, utan oviljan till att själv reflektera och tänka om då det behövs.
Hur svårt kan det va? 
Alltså, när jag har sagt samma sak 74 gånger så erkänner jag att jag höjer rösten, samma sak då jag i samtalston tillrättavisar tonåringen som säger något kaxigt tillbaka, det är klart att man inte skriker på barnen det första man gör men man har ju gränser och då tror jag inte att det är skadligt att man till slut höjer rösten
@Tukt
Instinkterna gör en förbannad på sitt barn.
Samtidigt så har man instinkter som gör att man vill skydda sitt barn. Antagligen därför det är så vanligt med föräldrar som skäller på sina barn men så ovanligt med föräldrar som skadar sina barn.
Har du barn?
Tycker "enad front" låter lite hårt. Det är som att springa in i en betongmur för barnet. Att föräldrar har en samsyn på saker, är däremot ganska bra.
Jag ser det snarast som en brist att inte kunna ändra sig utefter utfall, omständigheter och förändring. När
barnen kommer med sakliga argument för sin sak, innebär det att de förstått varför vi har våra regler. De kommer varken med tjat eller gnäll, utan med tydliga och bra argument.
Även om jag funderar över undantag och förändring när jag sätter upp regler, kan jag omöjligen täcka in allt som kan hända. Mitt barn får gå
själv till park A, eftersom vi ser dit från vår bostad. Så kom barnet hem och berättade att man huggit ner ubuskar och träd mot park B, som vi också ser till. Barnet argumenterade därför för att hon också skulle få gå själv till park B, eftersom omständigheter ändrats. Jag hade själv inte noterat att vi nu såg till park B och tyckte att det var jättebra att barnet bad om en ändring i reglerna, baserat på den förändringen.
Barnet visade att hon förstod varför vi hade regeln som vi hade, men kunde visa på giltiga skäl till förändring.
På samma sätt kan regler ändras åt andra hållet, om
barnet inte skulle sköta sig, eller om omständigheter ändras åt fel håll.