Nån som gått skilda vägar med barn mer än en gång?
Jag är akademiker, jag tänker mer att det blir svårt att ta sig vidare om man är ensam. Men kanske inte så farligt om man delar på tiden med barnen. Jag kommer absolut inte skaffa fler, min äldsta blir 18 i år så jag har liksom börjat om med ny kull. Det tåget har gått. Jag har inget emot att leva ensam pch jag är helt klar med män, jag ska aldrig mer träffa någon. Det blev den sista det här och det var ju ett misslyckande utan dess like. Jag har ju undrat lite hur det går till när folk fört skaffar några barn och sen lämnar . Nu vet jag. Alla går inte att leva med, även om det verkligen ser ut så.
Vet du, ibland kan det faktiskt bli enklare att vara själv med barnen på deltid. Ditt fall låter som ett sånt. Är man van att sköta hemmet och barn i stort sett själv så blir det enklare att göra det när man har barnen på deltid och dessutom inte behöver städa efter mannen eller irritera sig på att mannen inte drar sin del av lasset.
Du kommer ha dagar då du kan fokusera på dig själv, ditt jobb och hemmet. Hur ofta kan du göra det ostört i dagsläget?
Sen förstår jag att det är hemskt att ge upp drömmen av hur det hade kunnat vara, att ni hade kunnat ha det bra som en hel familj men han är uppenbarligen inte rätt person för det. Och som du är inne på är det ju inte alltid lätt att se från början hur de ska bete sig längre fram, ofta visar de en annan sida i början och sen visar det sig att de kanske inte riktigt var så bra som de lät påskina?