Nån som gått skilda vägar med barn mer än en gång?

Jag är akademiker, jag tänker mer att det blir svårt att ta sig vidare om man är ensam. Men kanske inte så farligt om man delar på tiden med barnen. Jag kommer absolut inte skaffa fler, min äldsta blir 18 i år så jag har liksom börjat om med ny kull. Det tåget har gått. Jag har inget emot att leva ensam pch jag är helt klar med män, jag ska aldrig mer träffa någon. Det blev den sista det här och det var ju ett misslyckande utan dess like. Jag har ju undrat lite hur det går till när folk fört skaffar några barn och sen lämnar . Nu vet jag. Alla går inte att leva med, även om det verkligen ser ut så. 

Idag skulle han vabba. Han har nu bestämt att han ska väcka sonen 04.45 och kolla hur han mår, eftersom han var alldeles för sjuk när han la sig för att åka till förskolan. Jag förstår nu hur lång min sambos jobbmissbruk har gått. Han är beredd att göra allt för att skydda det, han kom med massa konstiga argument nu till mig varför jag har fel som tycker att han inte ska till förskolan. Han har haft 41 grader och varken ätit eller druckit på 4 dagar. Nu är han som en urlakad trasa. Min sambo tycker det är rimligt antar jag att vi bråkar på det här sättet. Inte vem som ska vabba, jag gör det gärna eftersom jag är rädd om sonen. Utan om han ska gå alls. Han vägrar erkänna att han är dålig ens. Han låter mig inte vabba. Han manipulerar mig för att skydda sitt missbruk och vill även få mig att göra likadant som honom för att rättfärdiga det. Men jag kan inte.