Klarar inte det sociala

Har du alltid haft svårt med sociala sammanhang eller har det kommit relativt nyligen? 

Har alltid haft svårt för det. Men det har mest varit p ga min depression som jag har haft så länge jag kan minnas. Hr alltid blivit sedd som en outsider då jag enlig dom "aldrig är glad".

Fick höra detta senast som idag på ett ställe som jag gillar att komma till då jag trivs med 2 av dom där. Men idag fråga den ena när jag klev innanför dörren om jag var glad idag, med ett leende. Så kom det fram att dom ansåg att jag aldrig är glad utan blev förvånade idag.

Blev lite paff att just dessa 2 ansåg det då jag trivs riktigt bra med dom. Men jag förstod ändå vad dom menade då min depression alltid har förstört för mig. Och jag har inga relationer överhuvudtaget om jag ska vara ärlig. Visst jag pratar med arbetskollegan väldigt mycket varje dag i telefonen då vi har sådant arbete att vi kan umgås via telefon. O han klagar alltid på mig om att jag aldrig är glad eller nöjd om någonting. O det har han nog rätt i.

Varje dag känns som en pina, alla måsten får mig att må skit. O att träffa folk som ska leka chefer men behandlar en dåligt får mig att hata mitt liv. På det ett väldigt stressigt arbete och kan inte studera vidare flr tillfället av andra anledningar. Utan behöver jobba minst 2 år till innan jag kan ta nästa kliv.

På vintrarna så gråter jag och vill göra illa mig själv och är nog alltid arg av mig.

Dessutom så är jag alltid trött när jag är hemma. Så får inget privat liv. 

Nu ligger jag ihop kurad i sängen i fosterställning för benen behöver det och fötterna värker o brusar och har ont överallt i kroppen. Kommer inte resa mig mera förutom för badrum och fixa med maten sedan blir det godnatt. Likadant varje dag året om nästan.

På helgerna så sover jag mest. Vill inte leva och vara så ensam. Har ingen familj, inga syskon, inga föräldrar ingenting förutom kollegan som jag nog tycker synd om som har fastnat för att "umgås" muntligt med mig. Vi umgås aldrig på fritiden förutom att vi kanske åker o handlar mat innan vi drar hem till varsit, någon enstaka gång. Nog för att folk brukar vara ensamma i dagens samhälle. Men någon har de väl oftast att prata med på sin fritid. Jag har ingenting sådant.

Är bara en sådan onödig existens.

Har ni krav på att vara på plats varje dag? 

Jag har ingen. Inte ens ett jobb

Ja. Måste åka till kontoret varje dag och därefter ute hela dagarna för att sedan avsluta på kontoret. Men är för det mesta själv under dagarna förutom när jag träffar på kunderna.

Ingen du pratar med om dagarna? Ingen som ringer dig? Min telefon är alltid tyst på fritiden. Och annars är det endast arbetskollegan som ringer eller någon chef som ska skälla på en. 

Vad hindrar dig ifrån att skaffa arbete?

Jag mår dåligt men har t om levt i bilen för arbete. Flyttat omkring över halva Sverige i hopp om att finna någon som gillar mig o accepterar mig. Men även när jag är glad så uppfattar dom mig som, inte så glad.

Har du något mål i livet ? 

OCD,PTSD. Social fobi. Är sjukskriven. Vill ha en praktikplats för att få komma ut och också arbetsträna. Men kommunen vill ej hjälpa mig med det. Så förblir hemma tills jag förhoppningsvis mår bättre 

Det där är inte normalt.
Kanske har du möjlighet till ett distansarbete, men likväl borde du gå i terapi för att få hjälp med hur du känner.
Det är en social fobi som kommer att ligga dig till enorm last i livet.