Anonym (TS) skrev 2024-04-24 21:43:10 följande:
fornminne skrev 2024-04-24 15:59:41 följande:
Jag begriper inte heller. När TS träffade mannen var han alltså nyseparerad, ungarna levde på pizza, satt obegränsat framför datorn och hans mamma skötte mycket.
Då tänkte TS: Vilket kap! Låt oss flytta ihop, jag ska bara kavla upp ärmarna först.
Eller? Jag fattar inte.
Jag förstår att det är svårare om problemen kommer smygande, men här var det ju uppenbart från början.
Ja. Jag förstår att det är svårt att begripa. Det känner jag också nu i efterhand. Jag tänker att jag då var en känslomässigt uttorkad individ. Dålig självkänsla. Föll för varenda kille som var trevlig och sa hej åt mig. Tänkte att varenda trevlig kollega var kär i mig, att han i kassan på Ica som var trevlig var det pga att han tyckte jag var snygg. Tröstade efter bekräftelse. Närhet.
Nu flera år senare har jag förstått att jag inte mådde bra. Känslomässigt uttorkad. Längtade efter kärlek och närhet. Bekräftelse. Tänkte då att "Jag tar vad som helst bara jag har en vuxen människa att få närhet från." Minns dessa tankar än idag. Att jag inte har några krav. Kom från en destruktiv relation flera år tidigare där jag blev fysiskt och psykiskt misshandlad. Kände efter flera år av ensamhet att jag tar vad som helst, bara det inte är en våldsam man. Jag kan ta städ, tvätt, matlagning osv. Bara jag får någon som kan ge mig närhet. Grät om kvällarna för att jag var så ensam.
Ihopflytten kom "naturligt". Jag bodde i studentlägenhet där kontraktet skulle gå ut när studierna var slut. Hade för lite köpoäng för att få en egen bostad, så ihopflytten kom av sig själv eller vad man ska säga.
Jag såg förbi alla brister. Har än idag dålig självkänsla, dåligt självförtroende. Fasar för att separera och hamna i den känslan jag hade sist. Det desperata behovet av närhet. Hatar egentligen att vara ensam. Behöver närhet. Kärlek. Är så orolig för att återigen hamna i en sån här relation. Jag blir besviken och ledsen på mig själv för att jag utsätter mig för detta, men rädslan för att hamna där jag var innan är större. Då mådde jag RIKTIGT dåligt.
Det är svårt att begripa för någon som inte varit där eller i min känsla. Men jag tänker såklart att ingen normalt funtad människa som mår bra sätter sig själv i denna situation. Tyvärr. Och jag tillhör den kategorin.
Nu förstår jag bättre, och jag vill inte döma dig. Nu framgår det snarare att både du och din sambo är två trasiga individer, bara trasiga på olika sätt.
Ni behöver hjälp båda två. Du behöver hjälp att bygga upp din självkänsla, samt lära dig att hantera din ensamhet på andra sätt än att ge dig in i destruktiva relationer. Det hade varit bättre om ni hade varit särbo, men jag förstår ju att det kändes naturligt att flytta ihop om du ändå hade svårt att få annan bostad.
Jag beklagar hur du har haft det, men faktum kvarstår. För dina barns skull måste du rycka upp dig. Jag kanske låter hård, det är lätt för mig som sitter här med en vettig ansvarsfull man att moralisera. Jag heller aldrig haft problem med att vara ensam. Jag trivdes som singel tidigare, och min man är en av få som jag någonsin har velat bo ihop med. Skulle vi mot förmodan separera, skulle jag nog bo själv länge, kanske resten av livet.
Jag har inte gått i dina skor, men faktum kvarstår. Dina barn tar skada som det är nu. De har en trött dränerad mamma och tvingas bo i ett hushåll med bonuspappa och bonussyskon som inte fungerar. Det är inte ok, du MÅSTE ta dig ur detta, om inte för din egen skull så för dina barn. Det är ditt ansvar som förälder, hur svårt det än är. Bonusbarnen kan du stötta ändå, men du kan inte räcka till för alla.
Jag tror att du behöver professionell hjälp, samt kanske stöd av likasinnade.
