Otrogen? Frun säger nej till sex

Nej egentligen tycker jag inte att du är otrogen. Jag har alltid tyckt att de där kvinnorna är märkliga, som inte vill ha sex med sin man, ibland sedan flera år - men ändå blir chockade över att mannen förr eller senare skaffat det någon annanstans. De borde ha sett det komma, tycker man. 

Sedan är det en annan sak hur det ska fungera i verkligheten. Få kvinnor accepterar att vara älskarinnor i längden, känslor uppstår, kvinnan kan börja tjata om att du ska skilja dig och gifta om dig med henne, kanske skaffa ett barn till också om hon är ung nog för det... Och vill du inte kan hon bli förbannad, hota att berätta för din fru, ställa till det för dig på andra sätt... tänk stalking, konstiga brev och telefonsamtal, hemfridsbrott...

Män och kvinnor är ju olika när det gäller detta, vare sig det handlar om genetik eller uppfostran eller en kombination av båda. Det är lätt för en kvinna som bara träffar en man för sex, att börja känna att hon ses som en slampa, blir utnyttjad, inte duger att visa upp för släkten och kollegorna... oavsett vilket "avtal" ni har från början. 

Vad vet du om det..? Det finns hundratals olika orsaker till att en kvinna inte längre vill ha sex med sin man, som inte har med mannens grad av attraktivitet att göra. T.ex. hormonförändringar i samband med graviditet/förlossning/amning eller klimakterium. Eller att hon kärat ner sig i någon annan (som inte behöver vara någon hon har en relation med i verkligheten). Eller att hon är utarbetad, stressad, trött, har sömnsvårigheter... 

Detta är för det första inte sant, och för det andra - hur skulle du kunna veta att detta gäller alla de män som du syftar på? Om de är dina vänner eller arbetskamrater t.ex., så tvivlar jag på att de är så indiskreta att de redogör för sitt mest intima liv för dig. Och OM de gör det, så är det ett stort svek emot deras fruar/kvinnliga partners. Det som händer eller inte händer i den äkta sängen är privat inom paret. Måste man prata om det, så får man göra det anonymt på nätet, eller med någon terapeut som har tystnadsplikt.

Fast nu vet vi ju inte om det skulle vara "snällare" mot frun. Många kvinnor som varit gifta länge är curlade, när de blir ensamma klarar de sig inte själva. Varken att tjäna tillräckligt med pengar för sitt uppehälle, att sköta sin ekonomi, eller att sköta praktiska saker i bostaden och livet i allmänhet som måste fixas. De saknar körkort och bil. De vet inte hur man tar reda på saker. De kan inte hantera en dator, eller inte mer än det mest grundläggande. De klarar inte av att vara ensamma...

För vissa blir det bara ett nyttigt uppvaknande när de behöver lära sig detta, men andra kollapsar och hamnar på psyket.

Tittar just på en dokumentär om Sisi - Elizabeth, kejsarinna av Österike-Ungern. Hon som var gift med kejsar Franz Joseph. När hon tyckte att hon hade gått igenom tillräckligt många graviditeter, och ville vara fri och resa och läsa och hålla på med konst och musik i stället - så skaffade hon själv en älskarinna åt sin make! En vacker skådespelerska. Så slapp hon tjat om sex! 

...det är egentligen synd att inte alla fruar kan vara så förstående.

Det där är fint, men om den personen som man vill älska inte vill ha ens kärlek, då? Då hjälper det inte att man själv "inte är rädd".

Nej. Jag har aldrig varit tillsammans med den man jag älskar. 

Visst är det lättare när barn är vuxna, men även vuxna barn kan ta väldigt illa upp av föräldrarnas skilsmässa. De vill ha föräldrahemmet att komma tillbaka till om det skulle skita sig... den tryggheten. Det går inte om det ska bo en styvmor eller styvfar där, som kanske signalerar att hon/han inte vill ha dem där, och bör försvinna så fort som möjligt. Det blir som att hälsa på hos främmande. Och en mamma som måste flytta till en 1:a i Bredäng, har kanske inte heller plats... 

...och sedan ska en styvmor eller styvfar vara med och bestämma om gemensamma semestrar eller inte, hur och hos vem julen och andra storhelger ska firas, om paret ska hjälpa till och passa barnbarnen en helg då och då för att de unga familjerna ska få avlastning... Det blir inte samma självklarhet i umgänget mellan vuxna barn och föräldrar längre, och samma gäller barnbarnen när de kommer. 

Jag förstår verkligen att människor drar sig för att bryta upp långa äktenskap, även om barnen är vuxna.

För övrigt hade jag ett tag en väninna, som sa att hon "kände sig mindre verklig" när föräldrarna skilt sig. Då var hon 24 år och bodde själv med en kille. Jag förstår inte det, men det är tydligen så att vissa känner så. Föräldrarnas intakta äktenskap är grunden för deras liv.