Gatekeeper skrev 2024-03-07 13:37:32 följande:
Glad jag blir att höra att han stannade i ditt liv och att er relation håller i sig. Att separera från en annan vuxen människa betyder inte att man inte vill ha en relation till barnen man kanske levt med länge.
En god vän till mig är ett skräckexempel. Han träffade en tjej när hon var gravid. Pappan till barnet ville inte vara en del av barnets liv. Min vän stannade och dom levde ihop. Sen när barnet var 6-7 år så fick min vän veta att hans sambo hade en affär vid sidan av. Han gjorde därför slut och dom separerade. Det han aldrig kunnat drömma om var att hon som hämnd (trots att hon var otrogen) har hindrat all kontakt mellan honom och barnet. Han har funnits där sedan födseln och är den enda pappa barnet känner till. Jag har arbetat med hennes pappa och han berättade att alla är förtvivlade över hur hon har gjort. Både hennes föräldrar och systrar har försökt övertala henne att låta barnet träffa sin pappa, men hon bara vägrar. Barnet tror inte att pappa tycker om henne längre och min vän är totalt uppgiven och deprimerad. Så hemskt när man använder barnen som maktmedel utan tanke på vad som är bäst för det oskyldiga barnet..
Jag var ju redan vuxen när han och min mamma skildes, så vi bestämde själva över hur vår fortsatta relation skulle se ut. Men jag har svårt att tänka mig att min mamma skulle haft något emot att vi behöll kontakt även om de skilts när jag var ett barn, eller att hon skulle använt mig som en hämnd mot honom.
Jag tycker att om man tar i en ny person i barnets liv, tex en bonusförälder, så har man ett ansvar gentemot barnet i det avseendet. Både i att inte ta in en person som ogillar barnet och vill ha barnet ur vägen, men också att främja och bevara de relationer barnet skapar och försöka tillgodose dem även om de vuxna inte längre har samma förhållande. Förutsatt att det inte finns våld eller andra graverande skäl förstås.
