Hur stoppar vi det sexuella matriarkatet?

Jag ser en återkommande trend bland männen i sådana här trådar. "Kvinnor ska välja män de inte vill ha för att det ska bli rättvist. "
Det dyker spontant upp ett helt gäng frågor i mitt huvud. 

Varför ska inte männen steppa upp och bli "valbara"? 
Vad är det för orimliga krav män anser att kvinnor har på dem? 
Om nu männen är på en så låg nivå att kvinnor inte vill ha dom utan bara ska ha sex för att vara snälla, hur bra relationer tror män att de kommer ha i dessa fall? Varför finns absolut 0 intresse i att ta reda på varför kvinnor inte vill ha dem? Självrannsakan? Vill man inte vara en person som andra vill vara kring? Det gäller ju inte bara en sexuell relation utan ens kontaktnät i stort. 
Jag vet många kvinnor som aktivt jobbar med sig själva - i allt från fysisk hälsa till personlig utveckling. Varför finns inte det intresset hos dessa män? 
Skulle en sådan man tacka ja till en kvinna som han absolut inte vill ha, som är "på samma nivå" som honom? 

Något som jag utgår från att de allra flesta förstått, både män och kvinnor, är ju att man behöver vara ödmjuk inför vad man själv bidrar med. I alla typer av relationer. Är du en trevlig person att ha att göra med? Bidrar du med positiv energi eller suger du energi? Har du humor? Tar du hand om dig själv? Kan du erbjuda stöd, visa empati och ställa upp när det är tufft? Har du ambitioner i livet? Är man kompatibla när det kommer till hur man visar uppskattning, sexuella preferenser osv. Har man samma mål, visioner och grundvärderingar i livet? Det finns en hel del som ska klaffa, mer om man är ute efter något långvarigt men även vid ONS. Tar alla ansvar för sig själva så bör det dock inte vara direkt svårare varken för kvinnor eller män att träffa någon. 

Detta är ju så klart applicerbart på alla människor som beter sig som männen i de här diskussionerna, oavsett om de är män eller kvinnor. 

Viktigt att poängtera att man inte ska ändra sin personlighet för en annan person (dvs är du introvert/extrovert, vad du har för intressen, vad du vill göra i livet osv), däremot behöver alla jobba med självinsikt, dåliga vanor, inte ta på sig offerkofta, kunna kompromissa, hjälpas åt, visa omtanke osv. om man ska leva med en annan människa. 

Självklart får andra ha åsikter, sedan är det ju upp till mottagaren om man vill lyssna på personen eller inte. Rimliga, konstruktiva åsikter är ju väldigt välkommet medan helt galna krav och "tyckanden" bara är tramsigt. 

Min man och jag pratar ofta både om sådant vi uppfattar som bra och mindre bra och vi har båda egenskaper/ovanor som vi aktivt jobbar med. Jag utgår från att du inte menar att folk generellt skulle gå och ha en massa åsikter till höger och vänster utan att ha någon relation till personerna. 

Har man noll intresse av att reflektera över sig själv och sitt egna beteende kommer man få svårt i relation till andra, för rent krasst så är ingen perfekt och man kommer behöva kompromissa. Det viktigaste är att vara sann mot sig själv och inte "kompromissa bort sig själv". Det är nog dock inte där problemet ligger hos männen jag pratar om. 

Vad pratar vi om för krav?