Vad var/är du beredd att offra för att ha råd att bo i hus?

Jag tycker att det låter konstigt att enda alternativen som finns är lgh i storstad eller hus på vischan. Om ni har barn eller planerar barn hade jag absolut inte valt något av det utan istället ett hus i utkanten av en halvliten stad som har skolor, flera fritidsaktiviteter att välja mellan, möjligheten att gå/cykla till kompisar och aktiviteter. 

Jag är egentligen fel person att svara så tillvida att jag valde bort hus. En viktig anledning var att inte ägna barnens uppväxt åt renoveringar utan att ha tid för familjen. Och genom att bo billigt kan vi jobba deltid. Det hade jag aldrig bytt bort!

Men! du nämner inga barn, så kanske är den aspekten oviktig.. 

På en så liten ort blir ni bilberoende. Vill ni vara en del av den galenskapen, eller vill ni vara en del av lösningen och bo så att ni minskar energikonsumtionen och dess klimatpåverkan? Att bo i fristående hus och köra en massa bil är ju inte så jättetoppen, om man tänker så. 

Ja, vill ni ner till så lågt pris så förstår jag att ni behöver ge er ut i spenaten. Så lite kostar inte ens ett halvrisigt torp utanför vår stad. :) 

I och med att ni har barn kommer ni nog att få lägga mycket tid på skjutsande hit och dit. 

Kommer ni att klara er med en bil? Det ökade mångden bilåkning blir ju något ni får lägga till som extra kostnad. 

Jag har sett vår hyresrätt som ett sätt att spara tid och oro. Nu när folk gått på knäna pga höga elpriser och räntor tuffar vi på som vanligt. 

Nu känner jag ju inte alls er och era barn men de vänner jag har som vuxit upp på småorter eller på landet har berättat mycket om ensamhet. De är personer som inte är intresserade av varken fotboll, folköl eller fordon och de kände sig väldigt ensamma under i synnerhet högstadiet. (I gymnasiet fick de lgh i stan och träffade vänner med samma intressen). Idag är det kanske andra intressen som gäller, men grundproblemet är detsamma: för den som inte är mainstream är det svårare att hitta vänner om det finns en klass med 20 elever jämfört med om det finns sex parallellklasser med 25 elever i varje. En annan kompis har idag tonåringar och bor på landsbygden och de tonåringarna har hittat vänner på nätet, men de har inga jämnåriga i bygden som delar deras intressen. 

Jag hade några kompisar utanför stan när jag var tonåring. Men det var så krångligt att träffas att vi i princip aldrig gjorde det annat än på helgen och då behövde det planeras i förväg. De var dessutom såna som inte gillade fotboll och folköl, så på hemmaplan hade de, vad jag vet, ingen att hänga med. Den ena var direkt utstött. 

Usch vilken dyster bild av småorter jag ger. :( Jag tror ju att små orter är underbara att bo i OM man passar in. 

Förlåt att jag gick utanför din grundfråga, men det här är något som verkligen har slagit mig efter att ha kommit några ex-lantisar inpå livet - hur ensamma de var som tonåringar. Jag tycker att den aspekten sällan tas upp i såna här diskussioner.