Jag är ''normal'' i början - Kan bli omtyckt och utstråla positivitet, men förlorar om jag ''bestämt'' mig för en vis typ av karaktär
Jag vet inte riktigt min sanna personlighet. Men inom det sociala kan jag säga att jag oftast är inom det rationella.
Känslor har jag inte så jättemycket för, för människor. Men kan agera empatiskt, vara lyssnare och går mer på autopilot än på emotionellt. Liksom om någon är sårad, kan jag uppvisa att jag är brydd, även om jag inte känner något.
För natur och djur, kan jag känner lättare för emotionell kontakt och tycka saker inom naturen är vackert eller att ett djur är intressant och bli glad av att få skåda det. T.ex vandrande jag ute i skogen en mycket tidigt morgon och fick syn på något stor djur, som man annars kanske inte skulle få se på den ljusa dagen.
Jag har inte så mycket känslor för människor. Jag tycker om det, eftersom jag tycker känslor är jobbiga. Jag tycker mig att jag kan styra många känslor. Och många saker tar jag inte åt mig heller. Så som utskällningar, hårda kritik m.m. Så länge det inte finns annat folk i närheten, så jag slipper mig känna förnedrad. Annars bryr jag mig inte om någon skulle förolämpa mig. Det är inte så att det sker särskilt ofta.
Däremot kärlek är känslor som är riktigt jobbigt i min värld. Det kan få mig att bli påmind över mitt misslyckade sociala liv, ensamhet m.m. Jag är ensam, men bryr mig oftast bryr jag mig inte. Men är jag kär, så kan jag bli riktigt kär. För bara ett år sedan så föll jag ordentligt för en kvinna. Jag tyckte om henne för länge sedan. Men började ta steget framåt. Vi började få till det tillsammans. Men jag fick lite besvär i det privata och gick in i ett skal. Jag kände att jag höll på att förlora henne. Jag mådde skitdåligt.
Under min oro, höll jag på med konstiga beteende för att locka uppmärksamhet och blev allt desperat och påminde mig själv att jag i princip gjorde dessa saker under högstadiet, vilket jag avskydde mig själv om. Känslor kan verkligen få mig att känna stress, göra mig förvirrad i vissa sociala sits.
Men kommer jag i en ny grupp, finns det absolut inga större särskilt emotionellatitet. Möjligen en vis grand av nervositet. T.ex när jag började på mitt nya jobb och hade utbildning i två veckor. Jag kände mig nervös och korkad. Trodde aldrig jag skulle kalra det, men under utbildningen lärda jag mig massa om att jag var verkligen ingen booksmart person, även om jag alltid haft dessa tankar förut och förstått det för länge sedan. Men jag hade plan på att börja på universitetet. Men efter den utbildningen, så tänker mest troligt inte börja på universitetet. Kommer bara misslyckas. Hursomhelst, hamnade jag ute på praktiken och allt gick galant. Jag är fortfarande inom praktiken, men jag får bra feedback ifrån min teamleader och andra kollegor som jobbat längre än mig.
I jobbet, ses jag som den positive och den sociala och trevlige personen.
Till skillnad ifrån min vänskapsgrupp, där jag kan svära, ibland agera ''respektlös'' så som saker som flyger i min mun (grodor) ''va fan säger du?''. Detta beror på att jag bestämt mig för att gå in i karaktären av att vara rak. Vara obrydd. å blir jag sådan. Till skillnad från andra sammanhang. Om jag träffar främmande människor, om jag kanske är på ett sjukhusbesök, konferens (utan min någon skymt av någon ifrån min vänskapsgrupp) och mitt nya arbetsplats. Så ses jag som charmig, trevlig, positiv och god utstrålning.
Det är synd att jag inte kan uppvisa den för kvinnan som jag tycker så mycket om.
Mitt problem är också som jag kommit på mig själv. Är att jag är totalt ointresserad av andra människor i vänskapsgruppen. Jag bryr mig mycket om kvinnan. I övrigt ser jag allt annat som social stimulans. Bortsett ifrån en person och det är en kille, som jag ser som genuin ödmjuk. Ingen fasad. Mycket påminner han om mig själv när jag var ung. Jag är 30 år idag, en man.
Jag blir ibland omogen, vid hög emotionell stress. Men aldrig arg eller slagits. I övrigt är jag mogen.
Jag förmodar att jag känner konstant stress vid kvinnans närvara (kvinnan som jag tycker om).
Men som rubriken lyder, så är jag socialt ''normalt'', ''normal'' personlighet, men kan bli konstigare och konstigare ju längre man känner mig. Detta beror på att jag går in i karaktär och svårt att hålla det i längden.
Inom det akademiska kan jag ses som korkad.
Men i andra saker kan jag ses som korkad, om jag inte känner av att det finns någon tydlighet av vad personen menar och säger, om det är tal om en tydlig instruktion. Ibland vet jag inte vad jag skall svara eller säga, om en person delar med sig något som jag finner ointressant. Men för att upprätthålla artighet, så säger jag alltid någonting, men det blir alltid fel, eftersom det kanske låter som om jag inte förstår. Men i själva verket handlar allt om ointresse.
Jag skapar denna tråd för att få höra kommentarer. Men också för att få skriva av sig, för att ibland känns det skönt när man får känslan av att någon som lyssnar.