Otrohetstråden - Den positiva tråden

Det är just det där med bestämmanderätten som fått mig att vilja söka mig ut från den befintliga relationen. Att söka mig till en annan person (som är fullt medveten om den komplicerade situationen jag har för stunden men håller på att jobba mig ur) är det enda glädjeämnet jag har. Min partner idag frågar mig ofta om vad jag vill men lyssnar typ aldrig. Diskussionen kan gå som så här:

Partner: "Vad tycker du om x?"
Jag: "jag tycker y"
Partner: "ok, då gör vi z"

Det gäller allt från veckomatsedel till semesterplanering. Jag är trött på det, jag har berättat att jag är trött på det och inte heller det lyssnas på. Så då skiter jag i det hela och gör som jag gör just nu. Nej, två fel gör inte ett rätt men efter 20+år av långsamt nermalande så är jag äntligen redo att ta mig ur det hela. Tyvärr går det långsammare än jag tänkt mig men jag har inte ångrat mig. Ljuset finns där i tunnelns slut.

Nej, processen startade tidigare. Nej, vill inte ha någon ny på det viset. Kommer aldrig mer att vara sambo. Men det som skett i relationen under 20 års tid gör att jag inte orkar bry mig längre. Gör jag rätt? Nope. Bryr jag mig? Näpp. 

Och nej, en relation med stor del psykisk misshandel är inte lätt att lämna. Att hitta nytt boende i vår huvudstad är inte heller lätt. Så nej, det "går inte fort att avsluta en relation" om man vet att det kommer bli ett helvete den dagen man släpper beskedet... om det kommer att lyssnas på ens denna gång.

Partnern har valt, gång på gång, att mala ner mig, inte lyssna på mig, inte respektera mig så varför förtjänar min partner respekt tillbaka? Att det finns någon där ute som faktiskt är villig att lyssna, stötta etc är något som underlättar. Att vår kommunikation är endast samtal skulle inte spela någon roll för partnern. Om det skulle bli något mellan oss när jag är fri, so be it. Men sambo? Aldrig i helvete. 

Undrar dessutom hur du kan sätta mig i ett fack som en typ när min relation varat i över 20 år. 

TS skrev sitt senaste inlägg 25 mars. Eller har TS bytt nick?

Och om man har kommunicerat sina önskemål gällande det sexuella samspelet och ändå inte får det tillgodosett samtidigt som man älskar personen i övrigt så blir det jobbigt. En del löser det med öppna relationer om partnern är villig, andra med otrohet om partnern inte är villig att öppna upp relationen. 

Att kalla det för en "slapp inställning till etik och moral" bara för att det inte passar ens egna inre kompass är bara tramsigt. Det betyder inte heller att man har en "slit och släng"-mentalitet till relationen. 

Jag har lämnat min relation så jag är inte otrogen. Jag kan ändå förstå varför en del är otrogna i vissa lägen, att man kan älska någon men ändå vara missnöjd med vissa delar, som det sexuella samlivet. 

Mitt ex ansåg att han "fick" för lite sex, att jag aldrig tog initiativ. Jag påpekade gång på gång att för att jag ska ta initiativ behöver jag närhet, att få vara nära i soffan och sängen utan att det per automatik leder till sex. Nu var det inte just det sexuella som gjorde att jag valde att lämna men ändock. 

Nu har jag en vän som jag träffar så ofta jag kan och det klaffar mellan att han är barnfri och jag är barnfri. Jag tar mer initiativ med honom just för att närheten inte är lika med sex, därav blir det intressantare att ha det. Att få sova nära, att få ligga med huvudet i hans knä etc. 

Mitt behov av att vara nära hade i sig gjort otrohet komplicerat just för att jag inte vill att en träff ska ha sexkrav. Det betyder inte att jag inte kan förstå en del ändå varför de är otrogna. Däremot blev jag otaliga gånger anklagad för att ha varit otrogen, eller söka mig till andra än mitt ex trots att jag aldrig gjorde något sådant.