Ångrar min otrohet

Nej. Det blir bara mer problem av det. Man ska inte bita sig själv i svansen. Det är bäst att bara låta tiden gå, och då bleknar minnet. Om fem år kommer hon inte att ha några minnesbilder längre, eller vara säker på vad som hände. Eller om något hände alls.

Jag tror att vissa av er ger fel råd här av ren elakhet.

Fast även om det skulle ha varit ett övergrepp, så skulle TS inte tjäna något på att berätta det. För det första kanske hennes kille inte tror henne.

För det andra blir det i så fall en jobbig utredning, där alla detaljer som hon berättar, samt bakrundsutredning kommer att hamna i en FUP som blir offentlig handling för alla. Likaså blir en eventuell dom (som kan vara till hennes nackdel) offentlig läsning för alltid. Inklusive allt som den andra sidans advokat kommer att yttra för att så tvivel - försök att få TS att framstå som icke-trovärdig, missbrukande, utlevande, lösaktig o.s.v..

Alla som söker på Lexbase kommer att hitta detta, och kunna köpa domen och läsa och tänka "det där kanske är sant, hon kanske är en missbrukande hora?" Det kommer i så fall begränsa hennes möjligheter inom en massa områden.

Varför skulle man utsätta sig för det?

...fast det är många kvinnor som - verkligen och otvivelaktigt - utsatts för en våldtäkt, som säger EFTERÅT att de ångrar att de anmälde. Av de skäl som jag anger. Och i detta fallet vet ju inte ens TS det. 

Ja, jag har heller aldrig förstått varför just detta ska anses vara så hemskt. Jag ser saker som är mycket värre, t.ex. att skada barnen på något sätt eller förstöra för barnen på något sätt (t.ex. gå till skolgården berusad och skämma ut dem), att prata skit om sin partner med någon annan (vän, syskon, förälder...) eller föra vidare partnerns förtroenden till denna person, att spela eller "investera" bort familjens förmögenhet, sparpengarna till barnen, villan...

Sedan finns det ju grader i helvetet också. Om min man skulle ha haft ett fylleknull, skulle jag bara vara arg i några timmar. Om jag kunde vara säker på att denna kvinna inte betyder något för honom i nyktert tillstånd. Men om han skulle ha satt upp en älskarinna i en våning och betalat hennes räkningar i flera år, samtidigt som han ljugit om att han tjänade mycket mindre än han gör, så att mina barn och jag hade fått leva fattigare än nödvändigt p.g.a. älskarinnan... DET hade jag aldrig förlåtit.

Det värsta är att den eller de personerna (jag är också rätt säker på att åtminstone ett par nick är samma person) helt uppenbart ger trådstarna dåliga råd AV REN ELAKHET i sådana här trådar. De låtsas skriva av omtanke ("då kommer du att må bättre"), men väljer att negligera alla negativa följder det kan bli för trådstartaren.

Jag tror att det handlar om en "ställföreträdande hämnd" mot en person som har sårat den skribenten djupt genom att vara otrogen. Han eller hon tar ut det på personer på Familjeliv, som berättar om SINA incidenter. Att gå i terapi vore mer meningsfullt för alla.

Du vet ju inte vad följden av ditt "goda råd" skulle bli - och du skiter i det också. Du KÄNNER ju inte personerna som skriver här, eller deras partners, och du känner inte till andra omständigheter i deras liv.

Tänk om TS' karl skulle slå ihjäl henne! Tänk om han skulle göra en "familjetragedi" (om det finns barn också, det vet vi ju inte). D.v.s. döda TS, barnen och sig själv. Skulle du må bra då - om vi leker med tanken att t.ex. en syster eller väninna till TS skulle komma hit till tråden och berätta om det? "Hon gjorde som du sa, och nu är hon död - och hennes tvååring också."

Eller mindre dramatiskt men tillräckligt allvarligt: om det skulle vara så att TS' karl äger bostaden ensam, och han bara skulle slänga ut henne på gatan fast hon inte har någonstans att ta vägen? Eller ringa till hennes arbetsgivare och prata någon skit, för att hämnas?

Men du verkar hata alla otrogna - förmodligen på grund av något du själv varit med om - så mycket att de här konsekvenserna är likgiltiga för dig.

Nej faderskap får man inte ljuga om. Det är för grovt, eftersom det påverkar så många människor, även framåt i generationerna.

Arv går ur släkten och hamnar hos fel personer. Allra värst om det handlar om ett släktgods, släktgård, familjefirma, eller en gammal fin patriciervilla som gått i släkten i många generationer såklart. Eller en adlig titel.

Försörjningen av barnet kostar också. Detta är pengar som den utpekade fadern kunde ha gjort något annat för - det handlar om en summa som motsvarar synnerligen grovt bedrägeri, om man räknar ihop det på 18-20 år med ränta. Georg Rydebergs far - som alltid vetat att han inte var den biologiske fadern - sa till honom (Georg Rydeberg) på gamla dar att "jag kunde ha köpt ett stenhus för de pengarna". Vilket naturligtvis var ojuste i sin tur att säga till HONOM, då det inte var Georg Rydebergs fel.

Sedan handlar det om sådant som möjlig organ- eller vävnadsdonation, och att känna till vilka fysiska eller psykiska sjukdomar barnet kan ha anlag för, så att denne vet vad den ska undvika och när den ska söka vård.

Samt att den riktige pappan inte får möjlighet att lära känna sitt barn, och barnet inte honom. (Hur detta skulle ha slagit ut vet man i och för sig aldrig, det är olika från fall till fall om det hade blivit lyckat.)

Dessutom kommer det garanterat att komma fram idag, eftersom det har blivit så vanligt att skicka sitt DNA till släktforskningssajter. Förr eller senare kommer barnet att göra det, eller hans/hennes barn. Och då blir det ju väldigt tråkigt - hela den persones identitet rivs upp, och även till viss del hans/hennes eventuella barns. 

Jag såg just en talkshow om det. Det var en kvinna som var halvitalienska (trodde hon), och det ursprunget hade alltid betytt mycket för henne. Hon hade lärt sig italienska, lyssnade på italienska operor, läste italiensk litteratur, lagade italienska maträtter, åkte till Italien så ofta hon hade råd o.s.v.. Hennes barn hade till och med fått italienska namn. Sedan gjorde hon det här testet, och det visade sig att hennes far inte var hennes far. Hon hade inte en droppe italienskt blod! Hon säger att hon till och med ångrar att hon tog testet - för golvet föll ur hela hennes existens.

Fast du - och ett par till - väcker ju bara irritation i relationstrådarna. Ni tillför absolut inget. 

Ja, jag håller med. Don't trouble trouble. Man får så mycket problem ändå i livet, utan att själv dra det på sig.

Jomen så är det ju. ALLA ljuger för sin partner, det handlar bara om olika saker - och vilka saker det har blivit så med, beror nog oftast bara på slumpen.

Den som aldrig har varit otrogen, kanske i stället fuskar med den ekonomiska uppgörelsen. Undanhåller löneförhöjningar, bonusar, arv och vinster - och sparar dessa på ett hemligt konto. Eller köper saker för dem till sig själv, som partnern inte förstår värdet av, t.ex. modeplagg, handväskor, armbandsur, smycken, reservoarpengar, en sportbil, en segelbåt.

Blir plötsligt krasslig när det är dags att åka med barnen till svärmor, eller till simskolan. För att få lite egen tid. Går på bio på kvällen och påstår att man måste jobba över - så får den andre klara av hämtandet på dagis, handlandet, matlagningen, disken, badandet, tandborstningen och nattningen ensam. Säger att företagsjubiléet inte var för respektive fast det visst var det - men man är rädd att maken/frun/sambon ska bli för full och skämma ut en.

Jag tror faktiskt inte att det FINNS ett enda par som levt tillsammans mer än ett par år, där det inte ljugs om NÅGOT.

*reservoarpennor

...för att inte tala om alla som får "huvudvärk" när den andra vill sexa... Eller har mens väldigt många dagar i månaden...

Det finns även kvinnor som använder preventivmedel i hemlighet, och låter maken tro att det inte blir några /fler/ barn av medicinska skäl. Och tvärtom: som "glömmer" ett p-piller eller två för att de vill bli med barn, fast uppgörelsen är att man ska vänta några år med det. Fast detta är GROVA saker anser jag, mycket värre än både allt annat jag räknade upp och otrohet. 

Jag tror faktiskt att alla människor har ett pris. D.v.s. om det vore en tillräckligt tjusig person av det andra könet, och tillräckligt speciella omständigheter, så skulle ALLA kunna vara otrogna. Tänk någon situation från en romantisk film med en supersnygg manlig skådespelare t.ex.! Det kommer aldrig att hända, men OM det skulle hända... eller skulle ha hänt, när man var yngre och alla känslor var starkare... Hur kan du eller någon annan säga vad ni SKULLE ha gjort?

...och likaså finns det olika starka faktorer som håller oss tillbaka. En kvinna som vuxit upp i en sträng sekt, där hon fått lära sig att bryter man emot budorden så hamnar man för evigt i skärselden - och att det sjätte budordet är det värsta en kvinna kan bryta emot, för då är hon dessutom en sköka här på jorden. Och det är ännu värre än att inte respektera sina föräldrar, att vara en tjuvkona... ja det är nästan värre än att dräpa. I alla fall för en kvinna. (För män finns det alltid ursäker och undantag. Särskilt om han är Pastorn.)

Den kvinnan, kommer att ha mycket strängare inre röster att övervinna, än en kvinna som växte upp med hippie-föräldrar, och redan som barn såg sina föräldrar ligga med andra tanter och farbröder överallt, i sitt haschrus... och mamma och pappa sa "det är ju ingen big deal, det är ju bara sex".

Det betyder dock inte att den förstnämnda kvinnan är en i grunden bättre människa.

Fast så där fyrkantiga är ju inte människor. Man kan älska sin man/fru och vara nöjd med familjelivet, även om något annat tillfälligt tar över under alkoholrus. Att då bryta upp allting och göra barnen till skilsmässobarn, är ju bara dumt. 

De flesta människor är otrogna någon gång, och skulle alla partners som får reda på det då omedelbart slå på stora trumman och bryta upp alltiing, så skulle vi ha ännu mer problem i samhället med skilsmässobarn med allt vad det innebär (ofta psykiska problem, svårigheter i skolan, går mycket mer sällan ut ett teoretiskt gymnasieprogram än de som växer upp i kärnfamilj etc.), bostadsbidrag och ibland också socialbidrag som måste betalas ut från det allmänna o.s.v..

Och den "bedragna" förlorar ju också  själv på det, i alla fall om det är kvinnan (som vanligen har sämre inkomster): hon måste flytta till en lägenhet, kanske i ett dåligt område, på ålderdomen blir hon ensam med sin fattigpension när hon skulle ha kunnat ha det bra med sin man i en lägenhet i Spanien, med barnen som kommer och hälsar på med barnbarnen några veckor på sommaren... Och det där snedsteget skulle ha varit glömt för länge sedan.

En persons sårade känslor just nu, är ju liksom inte allt här i världen. Och ska du träffa en man med hundraprocents otrohetsgaranti, så måste du nog söka i någon patientförening för impotenta...

Eller så slutar du och vissa andra skriva... Ni förstör hela forumet. 

Du fattar ju inte, att forumet är till för att vi ska råda TS till vad som är bäst för HENNE. Inte vad som är bäst för någon annan person i historien.