En gräns är passerad, det går aldrig att göra ogjort. Jag hade lämnat och det är för att jag varit i en relation där exet slogs. Det hände inte bara en gång när det väl skett trots alla löften som jag trodde på. Ångrar att jag inte lämnade efter första gången, eller det gjorde jag men jag återvände. Aldrig mer.
Du skulle ha slagit tillbaka snabbare än fan själv, fast liiite hårdare och krävt en ursäkt med väldigt bestämd röst och kolsvart stadig blick. Den strategin har fungerat väldigt bra för mig i alla fall och det hela har blivit en engångsföreteelse. Om det ändå händer igen gör man slut.
Han kanske blev lika förvånad som du. Prata med honom.
Jag var inte där och vet inte er historia. Var det första gången på 15 års förhållande så är det nog ingen större fara. Var bara jävligt tydlig med att detta var första och sista gången.
Han gjorde så klart fel
han skulle gått ut å hämtat jackan på gården och gått sin väg
du gjorde helt rätt som blev galet förbannat över en jacka på golvet , helt klart berättigat och ett bra sätt för att han ska förstå att så gör man inte
känns som att i Sverige får man inte bli arga på varandra utan
här ska vi diskutera oss fram till en lösning på alla problem
Ni har båda passerat gränser och ni har båda begått felaktiga handlingar.
Men så vitt jag förstår så har det i verkligheten inte medfört några som helst följder i praktiken. Eventuella följder är enbart känslomässiga.
Alltså inte så himla dramatiskt egentligen.
Ni behöver båda förlåta varandra och kanske framförallt behöver var och en förlåta sig själv.
Jag är man 50+ gift och har bl a erfarenheter från flera långa relationer, och en hel del livserfarenhet.
Jag kan mycket väl känna igen er situation och flera liknande situationer.
Flera gånger i livet har jag blivit utsatt för någon form av "fysiskt våld" från flera olika kvinnor. Men jag har själv aldrig svarat med samma mynt, även om det också i mitt fall har varit mycket mycket nära vid vissa tillfällen, så som för minst en annan man i tråden.
Jag är en lugn och trygg person och rent fysiskt är jag välvuxen, jag är stark och har god fysik. Ett av mina livslöften till mig själv är att jag aldrig någonsin ska bruka våld mot en kvinna.
Dessutom har jag sedan länge bestämt mig för att jag inte ska låta mig provoceras av andra människor, särskilt inte av den jag älskar, och jag har kommit att bli en person som är mycket svår (omöjlig?) att provocera.
Under tiden har jag fått lära mig att många människor har svårt att bemöta och hantera en annan person som inte låter sig provoceras. Min erfarenhet är att många kvinnor generellt verkar ha svårare än de flesta män att bemöta en sådan person och att hantera situationer med en sådan person.
Flera kvinnor har verkligen försökt provocera mig i olika situationer. När de inte har lyckats har de försökt hårdare och med olika metoder.
I vissa fall, vissa kvinnor, har inte klarat att hantera att de inte lyckas provocera mig och efter att andra metoder har tagit slut så har de i hastigt mod använt lite olika typer av fysiskt våld. T ex örfilar eller kastat saker på mig.
Dessa kvinnor har känt mig väl, de har förmodligen känt sig trygga med att jag kommer inte svara med fysiskt våld tillbaka mot dem, ingen av dem har inbillat sig att de rent fysiskt skulle kunna "rå på" mig.
Alla har de ångrat sig fruktansvärt efteråt.
Det har varit mycket enklare för mig att förlåta dem än för dem att förlåta sig själva.
Jag är 100% säker på att det inte är enbart män, det är absolut inte en manlig egenskap, att bruka fysiskt våld. Om kvinnor generellt hade samma fysiska förutsättningar som män så är jag övertygad att fysiskt våld skulle vara jämt fördelad mellan könen (minst!).
Min erfarenhet genom livet är att de flesta kvinnor generellt reagerar mer känslomässigt än de flesta män, och att många kvinnor reagerar med mer hastigt mod än många män.
I mitt eget fall är min erfarenhet att många människor har svårt att hantera att en person (jag) är omöjlig att provocera. Min erfarenhet är dessutom att många kvinnor har särskilt svårt att hantera detta.
TS,
du tillät dig själv bli provocerad och du tycker själv att du gick över en gräns (och det var inte första gången detta hände?).
Och det är mycket uppenbart att din man gick över en gräns. Du provocerade honom och han tillät sig själv bli provocerad och i hastigt mod valde han att begå en mycket allvarlig handling som utan tvekan gick över en klar gräns. Det var första gången det resulterade i en örfil.
Ni gjorde båda fel.
Det fyller ingen funktion, det är inte konstruktivt för er, att försöka finna någon rättvisa i detta genom att diskutera vem som gjorde mest fel eller vad som var mest allvarligt.
Det råder dock ingen tvekan om, handlingen kan aldrig försvaras, att örfilen var över gränsen.
Ni behöver försöka vara konstruktiva.
Båda behöver reflektera över varför jag väljer att provocera och varför väljer jag att låta mig bli provocerad?
Är jag tvingad att göra detta? Nej, jag kan alltid välja att avstå.
Hur ska vi såväl ömsesidigt tillsammans, liksom jag själv var och en för sin egen del, bryta detta beteende?
Följderna har ni nu sett av att ägna sig åt att provocera sin partner, och följderna av att tillåta sig själv bli provocerad.
Ni behöver komma överens om hur göra, hur hjälpa varandra när situationen uppstår, hur se till att inte båda samtidigt faller in i detta provocerande. Och ni måste fastställa och vara överens om att ni nu har brutit detta beteende.
"Det spelar ingen roll vad du gör så kommer jag inte tillåta mig själv bli provocerad", på detta sätt kan en liknande situation inte uppstå.
Och förlåta varandra och förlåta er själva för det som tidigare hänt, i vetskap om att det inte kommer att upprepas.