Är vissa barn surare än andra?
En del bebisar är riktiga klänggurkor. Det går över när de är tonåringar 
En del bebisar är bara sådana. Bärsele och kroppskontakt brukar vara bra. När du inte kan vara nära - ha en tröja som är riktigt ingrodd av din doft (nattlinne eller nåt som du använder mycket utan att tvätta typ). Det kan hjälpa.
Sedan har ju barnet lärt sig också hur du funkar. Jag menar inte att du ska låta barnet ligga och gråta och skrika, men barnet har ju fattat att med tårarna så kommer mamma direkt.
Testa nästa gång med babysittern om barnet har en tröja med din doft runt sig om det funkar lite lite bättre. Sjung och skoja där du står. Man får se otroligt fånig ut som förälder, det hör till.
Lägg en filt på golvet (eller babygym eller vad ni gillar). Lägg dig bredvid och busa. Flytta dig lite längre bort ibland och testa. På golvet går det ju också fort att rulla eller krypa tillbaka. Leka tittut där man som mamma "försvinner" och dyker upp ett par sekunder senare. Då kommer barnet att lära sig att mamma inte är borta helt utan bara en liten pyttestund.
Som sagt var. Det blir bättre, men det är jobbigt nu. Försök också tänka tvärtom för dig själv också för att orka. Att det är mysigt med klänggurkan. För det är det man saknar när de blir större.