Erfarenhet av abort när hjärtat säger nej?

Ja, fast det är ändå skillnad på att göra det med flit och att ha blivit gravid av misstag. Tycker du ska lägga ditt krut på de invandrare som hämtar hit brudar ifrån hemlandet i stället - de får komma in här som "anhöriginvandrare", och sedan börjar babyverkstaden på en gång. Inte ens en tanke på att kvinnan skulle lära sig svenska och etablera sig på den svenska arbetsmarknaden först, innan de många barnen effektivt hindrar det.

Jag tycker inte att man ska behöva känna dåligt samvete för att man behåller ett barn, bara för att man inte kan försörja det själv i det första läget. Att döda ett oskyldigt väsen är något mycket värre. Och ofta ligger ju även ett svek från barnafadern bakom att det blev så. Han pratade fint om en framtid tillsammans, men sedan när det blev på riktigt p.g.a. graviditeten, fick han kalla fötter...

Jag orkar inte riktigt läsa tillbaka, men personligen känner jag att det skulle bero på vilken typ av våldtäkt det var också, och vilken typ av gärningsman. Jag menar, om man skulle bli överfallen av en främmande man i skogen - eller ännu värre flera stycken - så har jag svårt att se att jag skulle behålla ett barn som blivit till.

Med svenska tokiga lagar, så skulle för det första faderskapet behöva fastställas - och det skulle förmodligen ske förr eller senare när dessa typer åkte fast, och polisen hittade tidigare fall med samma DNA-profil. Då skulle mannen bli underhållsskyldig (även om det vanligaste i Sverige är att sådana gärningsmän inte har någon inkomst), han skulle komma i mitt barns papper, han kanske till och med - fortfarande i detta galna land - skulle ansöka om umgängesrätt och kanske få det... Det GÅR ju inte.

Dessutom tänker jag, att man skulle se på barnets utseende, tänka "den där hudfärgen/näsan/läpparna är efter våldtäktsmannen". Jag tror att det skulle vara svårt - men säkert inte omöjligt för alla - att älska det barnet fullt ut. En religiös tro hjälper förmodligen till mycket på traven.

Vidare har vi frågorna från barnet som helt säkert kommer att komma: "vem är min pappa?" "Varför är du inte gift med min pappa, alla mina kompisars mammor är gifta med deras pappor?" Förklara den... 

Men om det handlar om någonting inom en relation, eller där det var typ ett dejt rape där ungdomar av olika kön sov över tillsammans - vilket de inte bör göra - alla var fulla o.s.v., men våldtäktsmannen i grunden är en bra person med bra gener, och detta var hans livs misstag... Då hade jag kanske försökt förlåta och behållit barnet. 

Fast en ensamstående mamma som är studerande, måste naturligtvis också vara mammaledig ett år och amma som alla andra. Det finns inga spädbarnsdagis i Sverige, och hon kan varken ha med sig barnet på högskolan hela dagen eller lämna det ensamt hemma. Så hon skulle ha fått socialbidrag i så fall, i ett år. Soc beviljar det utan frågor och krav till barnets ettårsdag.

Ja, det hade jag aldrig klarat, det kan jag säga. Mitt hat mot gärningsmännen hade varit för starkt, och jag hade varit rädd att jag skulle börja hata barnet också. Men jag förstår att din tro hjälper dig. Du känner säkert till händelsen i Polen (eller någon öststat i alla fall), där ryska soldater trängde in och våldtog nunnorna i ett kloster under andra världskriget. Flera blev gravida, och de lyckades vända den hemska händelsen till lycka över de väntade barnen... Just i deras fall hade det  inte blivit några barn på något annat sätt, heller.