Behöver er åsikt kring psykisk ohälsa och graviditet!
Hej på er. Vet inte ens vart jag kan börja.. Jag har en sån stark barnlängtan men kort sagt vet jag inte om jag är lämpad till att kunna bli mamma.
Hej på er. Vet inte ens vart jag kan börja.. Jag har en sån stark barnlängtan men kort sagt vet jag inte om jag är lämpad till att kunna bli mamma.
Hej!
Har själv haft ångestproblematik hela livet i princip, dock högfungerande och hållt mig över ytan via några runder terapi och mycket vilja.
Fick barn ungt och det gick bra, jag mådde till och med bättre när jag fick barn. Något annat att fokusera på. Däremot fanns det andra faktorer som var mindre passande, tex att jag var så ung, typ 20 och att jag varken studerat eller hade någon direkt bra inkomst. Alltså blev våra småbarnsår väldigt tuffa på den fronten. Hade vi väntat tills vi var mer stadgade, som jag är nu, hade livet blivit betydligt lättare.
Känner många mammor med lindrigare varianter av psykisk ohälsa, det är väldigt vanligt men något man kanske inte pratar om. Handlar det om tyngre diagnoser är förutsättningarna sämre.
Så i ditt fall får du utgå ifrån hur betungande din psykiska ohälsa är, det kan vara så att den socioekonomiska situationen är det som främst gör det opassande att skaffa barn nu. Inte minst då en pressad situation med en liten och på det dålig ekonomi kan trigga ångest.
Hade jag varit du hade jag tagit några år till att gå klart terapin, man kan bli så mycket bättre av den, till och med symtomfri i princip, sen jobbat på att bygga upp en trygg ekonomisk grund. Det har jag fått göra senaste åren som skild med flertalet barn men fast jag har en bra lön har jag ännu inte kommit ikapp ekonomiskt.
Lycka till hur du än gör!
Du blir bara 24 i år, både du och sambon studerar och du brottas dessutom med vad som låter som ganska svår ohälsa.
Självklart bör ni vänta.
Förvisso vet man aldrig hur länge till man kan bli gravid, men det finns ingen anledning att tro att du inte skulle ha massor av fertila år kvar.
Gör klart era studier, få sen ett jobb och framför allt: jobba på din psykiska ohälsa.
Ert framtida barn förtjänar bättre förutsättningar.
Jag tycker du ska gå ut på stan och inte bara titta på de söta bebisarna utan på de studsande 10-åringarna eller fnissande 13-åringarna och tänka att du ska kunna ta hand om och finnas för en sådan också.
Det är så lätt att bara se bebisar framför sig när man längtar efter barn men det som kommer sen med föräldamöten, kalas (andras och sina egna), läxor, utvecklingssamtal, tv-spel mm pågår mycket längre och kan kosta enormt med energi. Du måste orka som vuxen vara en förebild, ha pengar, en relation som helst ska hålla, vara insatt i förskolans och skolans krav och hjälpa ditt barn att hitta vänner.
Vänta med barn! Försök att hitta sätt att må bra först så att du orkar 20 år där din energi ska räcka till för en människa till.
Att leva på lägsta föräldrapenning är tufft! Jag känner helt stabila personer som höll på att krascha ihop pga den ekonomiska stressen av att ha barn och mycket låg inkomst.
Att få barn utgör en stress i sig. Tänk också på att barnet kan ha kroniska sjukdomar, funktionsnedsättningar mm. Att ta hand om ett friskt barn är en sak, att ta hand om någon med hjärnskador efter syrebrist vid förlossning tex något annat. Eller som min jobbkompis barn som föddes med hjärtfel, opererades flera gånger redan som bebis och föräldrarna behövde lära sig att sköta övervakningsutrustning och alltid vara beredda att åka in akut om de larmade.
Klarar du sånt? Du har ju ångest redan nu.
Om man som ni slarvar och därför kan bli med barn måste man ha förutsättningarna att ta hand om det barn man får - oavsett vem det är.
Du är fortfarande ung och behöver inte stressa fram det här. Vänta. Er ekonomi kommer förmodligen att vara bättre och du kommer förhoppningsvis ha ännu fler verktyg för att hantera dig själv och ditt mående.
Och social ångest och barn är en riktigt dålig kombo. Du behöver kunna gå med barnet till kompisar och barnkalas. Ta emot andra barn och deras föräldrar hemma hos er. Ha kontakt med andra föräldrar för att ordna lek eller reda ut bråk. Stå upp för barnet och säga ifrån till både vuxna och barn som inte beter sig ok. Man behöver också sköta kontakter med förskola, skola, barnens fritidsaktiviteter, läkar- och tandläkarbesök mm mm. Vill ditt barn spela fotboll lär det bli försäljning av strumpor och stå i korvkiosk. Om du inte klarar sånt hamnar barnet i en jobbig social situation som det inte själv kan ta sig ur.
Känner du att du kan axla föräldrarollen fullt ut med allt vad det innebär? Försörjningsbörda, kontakter med BVC, förskola, skola, sportföreningar, andra föräldrar? Skulle du klara det själv om sambon går bort?
Du är ung och har gott om tid. Så tänk igenom det noga först innan du bestämmer dig. Det är ett stort beslut, mycket ansvar.
Jag undrar vad det är du längtar efter med barn just nu? Är det att gosa bebis? Är det något annat?
Att skaffa barn är en stor sak. Jag säger inte att 24 är för tidigt, det beror helt på var man är i livet. Men grnomsnittligt har du många år på dig.
Vare sig du eller sambon har jobb. Tänk om det inte funkar med att plugga och ha bebis samtidigt? Du kanske får ett kolikbarn som inte sover nätter på 3-4 månader och bara skriker.
Att skaffa barn utan att ha haft en inkomst gör också att ni sätter er ekonomiskt väldigt lågt till. Är det nödvändigt om ni nu har valet att vänta några år och få ett bättre utgångsläge? Barn kostar pengar, även om man såklart kan komma undan billigt är det kanske inte sådär superkul att ha de billigaste blöjorna och enbart de billigaste loppiskläderna? Om ni nu kan välja.
Varför inte ge det 2-3 år, plugga klart, skaffa jobb och bygg upp en bra grund för er och bebisen?
Hej!
Har själv haft ångestproblematik hela livet i princip, dock högfungerande och hållt mig över ytan via några runder terapi och mycket vilja.
Fick barn ungt och det gick bra, jag mådde till och med bättre när jag fick barn. Något annat att fokusera på. Däremot fanns det andra faktorer som var mindre passande, tex att jag var så ung, typ 20 och att jag varken studerat eller hade någon direkt bra inkomst. Alltså blev våra småbarnsår väldigt tuffa på den fronten. Hade vi väntat tills vi var mer stadgade, som jag är nu, hade livet blivit betydligt lättare.
Känner många mammor med lindrigare varianter av psykisk ohälsa, det är väldigt vanligt men något man kanske inte pratar om. Handlar det om tyngre diagnoser är förutsättningarna sämre.
Så i ditt fall får du utgå ifrån hur betungande din psykiska ohälsa är, det kan vara så att den socioekonomiska situationen är det som främst gör det opassande att skaffa barn nu. Inte minst då en pressad situation med en liten och på det dålig ekonomi kan trigga ångest.
Hade jag varit du hade jag tagit några år till att gå klart terapin, man kan bli så mycket bättre av den, till och med symtomfri i princip, sen jobbat på att bygga upp en trygg ekonomisk grund. Det har jag fått göra senaste åren som skild med flertalet barn men fast jag har en bra lön har jag ännu inte kommit ikapp ekonomiskt.
Lycka till hur du än gör!
Du blir bara 24 i år, både du och sambon studerar och du brottas dessutom med vad som låter som ganska svår ohälsa.
Självklart bör ni vänta.
Förvisso vet man aldrig hur länge till man kan bli gravid, men det finns ingen anledning att tro att du inte skulle ha massor av fertila år kvar.
Gör klart era studier, få sen ett jobb och framför allt: jobba på din psykiska ohälsa.
Ert framtida barn förtjänar bättre förutsättningar.
Jag tycker du ska gå ut på stan och inte bara titta på de söta bebisarna utan på de studsande 10-åringarna eller fnissande 13-åringarna och tänka att du ska kunna ta hand om och finnas för en sådan också.
Det är så lätt att bara se bebisar framför sig när man längtar efter barn men det som kommer sen med föräldamöten, kalas (andras och sina egna), läxor, utvecklingssamtal, tv-spel mm pågår mycket längre och kan kosta enormt med energi. Du måste orka som vuxen vara en förebild, ha pengar, en relation som helst ska hålla, vara insatt i förskolans och skolans krav och hjälpa ditt barn att hitta vänner.
Vänta med barn! Försök att hitta sätt att må bra först så att du orkar 20 år där din energi ska räcka till för en människa till.
Om man har den psykiska sårbarheten som du har och den ekonomiska pressen ni båda har, skulle jag inte få barn, när du dessutom är så ung. Jag tycker det är själviskt. En graviditet, förlossning, ett barn och relationen kan innebära många komplikationer och risker som jag tror man klarar bättre om man är psykiskt stabil och dessutom har ekonomiska förutsättningar. Ett nätverk är också bra.
Att leva på lägsta föräldrapenning är tufft! Jag känner helt stabila personer som höll på att krascha ihop pga den ekonomiska stressen av att ha barn och mycket låg inkomst.
Att få barn utgör en stress i sig. Tänk också på att barnet kan ha kroniska sjukdomar, funktionsnedsättningar mm. Att ta hand om ett friskt barn är en sak, att ta hand om någon med hjärnskador efter syrebrist vid förlossning tex något annat. Eller som min jobbkompis barn som föddes med hjärtfel, opererades flera gånger redan som bebis och föräldrarna behövde lära sig att sköta övervakningsutrustning och alltid vara beredda att åka in akut om de larmade.
Klarar du sånt? Du har ju ångest redan nu.
Om man som ni slarvar och därför kan bli med barn måste man ha förutsättningarna att ta hand om det barn man får - oavsett vem det är.
Du är fortfarande ung och behöver inte stressa fram det här. Vänta. Er ekonomi kommer förmodligen att vara bättre och du kommer förhoppningsvis ha ännu fler verktyg för att hantera dig själv och ditt mående.
Känner du att du kan axla föräldrarollen fullt ut med allt vad det innebär? Försörjningsbörda, kontakter med BVC, förskola, skola, sportföreningar, andra föräldrar? Skulle du klara det själv om sambon går bort?
Du är ung och har gott om tid. Så tänk igenom det noga först innan du bestämmer dig. Det är ett stort beslut, mycket ansvar.
Jag undrar vad det är du längtar efter med barn just nu? Är det att gosa bebis? Är det något annat?
Att skaffa barn är en stor sak. Jag säger inte att 24 är för tidigt, det beror helt på var man är i livet. Men grnomsnittligt har du många år på dig.
Vare sig du eller sambon har jobb. Tänk om det inte funkar med att plugga och ha bebis samtidigt? Du kanske får ett kolikbarn som inte sover nätter på 3-4 månader och bara skriker.
Att skaffa barn utan att ha haft en inkomst gör också att ni sätter er ekonomiskt väldigt lågt till. Är det nödvändigt om ni nu har valet att vänta några år och få ett bättre utgångsläge? Barn kostar pengar, även om man såklart kan komma undan billigt är det kanske inte sådär superkul att ha de billigaste blöjorna och enbart de billigaste loppiskläderna? Om ni nu kan välja.
Varför inte ge det 2-3 år, plugga klart, skaffa jobb och bygg upp en bra grund för er och bebisen?
Om man har den psykiska sårbarheten som du har och den ekonomiska pressen ni båda har, skulle jag inte få barn, när du dessutom är så ung. Jag tycker det är själviskt. En graviditet, förlossning, ett barn och relationen kan innebära många komplikationer och risker som jag tror man klarar bättre om man är psykiskt stabil och dessutom har ekonomiska förutsättningar. Ett nätverk är också bra.
Ja, det är ju ett toppenmål att jobba mot! Just att bli klar med studier, bygga upp buffert och få jobb.
Ang fertiliteten kan du ju också göra en utredning privst för att fp en bild av läget om nu kvinnorn i din familj har haft det kämpigt med det. Så känner du att du inte bara lämnar det helt åt slumpen?