Cirkelresonemang tar all min ork

Puff. :(

Det låter riktigt jobbigt. Har du sökt någon hjälp för dina problem? Och har du i så fall fått någon hjälp?

Ja. Jag har haft kontakt online med psykolog i omgångar. Även kontaktat självhjälpslinjer online och haft kontakt med kurator/psykolog irl förut. Men det var ett tag sedan nu.

Jag orkar inte med min extrema självkritik och självmedvetenhet. 😔

Kära TS,

(visar in dig till ett skönt samtalsrum med mjuka kuddar och något särskilt i luften som håller dig kvar i nuet)

Du har det jobbigt, det är tydligt. Stor kram för det. Håll kvar en stund. På tal om det; får du kram längre än några sekunder i bland?

Först och främst behöver du säga till dig själv att du behöver hjälp. Det som du beskriver är såpass tufft, att du behöver erfarenheten och färdigheterna hos folk som jobbar med detta, snarare än att fråga oss ansvarsbefriade hobbyister.

Det finns många som söker hjälp för psykiska besvär, så det är smart att göra det medan du har förmågan att göra som du bestämmer.

---

Det är sannolikt att du står ansikte mot ansikte med flera problem. Det är då inte konstruktivt att försöka bunta ihop dem och söka en enda lösning.

Det finns saker som du kan prova. Till exempel kan du skaffa lite självhjälpsverktyg ur KBT lådan.

Jag får känslan att du inte bollar med andra så ofta. Förutom att bokstavligt bollande faktiskt hjälper diverse psykiska besvär, hjälper det mycket att kasta problem på andra. Man får då en återkoppling om vad som är rimligt, samtidigt som man inte kan dröja kvar i sina besvär, eftersom man ju lyssnar på den andra också.

Fysisk aktivitet vore också nyttig för att du skall få positiva intryck från din kropp, inte bara se och uppleva det naturliga och ofrånkomliga förfallet.

En grov generalisering är att man blir som man tänker, så du kan stoppa en del orostankar själv när du kommer på dem. Praktiskt gör man då så att man tänker på något annat - och för att underlätta det, kan man säga det högt också. "Annat" behöver vara något som är fredat från oro och som då förmodligen ger en positiv känsla.

Ytterligare generaliserat är oro frånvaro från nuet. Det kan du vända till din fördel, genom att påminna dig själv om "här och nu". "Här och nu" kan innehålla känslor som rädsla, men oron, som förbereder för framtid, har inte plats där.

Du behöver diskutera med en duktig terapeut och bygga en egen verktygslåda för de olika situationer som utlöser ditt beteende. En professionell själavårdare kan dessutom rädda dig från dåliga råd från detta forum :D

---

TS, du har det tufft. Det är inte bra. Du behöver hjälp. Sök nu. Säg till dig själv att det är superdupermegaviktigt, så det blir av.

Stor kram.

Tack för ditt svar.
Jag har inte råd att prata med privat psykolog tyvärr. Och jag litar inte på allmän sjukvård.

Jag har haft det sådär. 

Det som hjälpte för mig var att jag helt enkelt nådde En total botten. Insåg vad jag förlorade på detta eviga resonemang. Man måste acceptera att man inte är felfri, saker kan hända. Man måste släppa den stenhårda kontrollen. Annars blir man utbränd.
Det viktigaste i slutändan är att man mår bra.

Folk är olika och människor har olika tendenser att grubbla, oroa sig, få ångest och helt enkelt fasta i psykiska besvär som tangerar psykisk sjukdom.

Jag tänker att denna typ av tankar du beskriver är just ångest som matar sig själv och förstärker sig själv. Likaså ger det minskad ångest och oro längre fram när du stundtals lär dig inte gå in i sådant som ger ångest mer än i viss nivå.

Jag tänker att man ofta, här på familjeliv hänvisar till vård, eller specialister, men att många människor faktiskt löser situationen med ökad oro genom att faktiskt försöka sådant som fungerat för andra. 

I vissa fall behövs professionell vård och samtal, i andra fall handlar det mycket om att försöka komma igång med sådant som tidigare fungerat bättre. 

Kanske har du redan fått se ledtrådar du behöver? Kanske hittar du något på 1177. För egen del behöver jag landa i mina tankar om de snurrar i ångest och oro och faktiskt göra något konkret. Jag behöver ta en kort promenad. Och jag behöver ha viss acceptans för att hjärnan faktiskt ibland spinner på.

Det låter lite som GAD. Generaliserat ångestsyndrom. Kolla upp det! Det finns hjälp att få. 

Jo, jag har nog absolut GAD. Likaså har jag förmodligen PTSD enligt en psykolog jag pratade med för ett par månader sedan.

"Diagnoserna" på mitt tillstånd hjälper föga. Jag vill bara bli av med min ångest och oro, och känna att jag kan ta mig framåt i livet och inte stoppas av mitt ältande och min självkritik och perfektionism. :(

Jag ser liksom ödesdigra konsekvenser framför mig... tänker att det värsta kommer hända just mig. Det är så uttröttande.

Det finns ju sätt att jobba bort sådana tankar! Vänta inte tills det blir värre, för det kan ju ha en tendens att bli det på grund av att man som orolig söker sig bort från det som oroar en. Om du är orolig för att till exempel åka buss, så är åka buss du ska göra. Ja du förstår säkert själv. Sen kan det ju också vara en fas i livet att just nu känner du så här. Det betyder inte att det för alltid kommer kännas så. Ta små steg mot det som oroar.