Orolig 8-åring

Jag har ingen egen erfarenhet av det, men utifrån annan problematik vi haft i familjen fick vi rådet att inte uppmärksamma/förstärka det problematiska beteendet. Inte låtsas om det, ignorera det vi inte ville spä på, inte "lysa" på det som var svårt. Barn (människor) gör det de får uppmärksamhet för och vi förstärker beteenden som uppmärksammas. Uppmärksamma därför det positiva, ignorera det som är mindre positivt. 

Jag vet att jag tänkte då att om det hade gällt en annan slags problem (exempelvis ditt barns situation) så hade det krockat hårt med viljan att bekräfta barnets känslor. Det hade känts svårt för mig att ignorera ett barn som var orolig eller rädd, snarare hade jag nog haft nära till hands att trösta, prata, stödja, försöka reda ut känslorna och gå till botten med allt osv. Men utifrån "uppmärksamhetsteorin" antar jag att risken är att det förstärker oron. Särskilt eftersom det antagligen gör dig orolig att ditt barn är så oroligt.

Om man bara skulle säga "äsch, den där hunden har det ju toppen!" och föra in samtalet på någon egen hudberättelse så kanske det skulle ta udden av oron för den tecknade hunden snarare än om man skulle börja trösta, som väl annars ligger närmare till hands.