Varför känner jag sådan ångest med jämnåriga par?

Hej 🙂

Jag har samma ångest där jag känner mig patetisk och misslyckad i jämförelse.

Jag påverkas bland annat av vår kultur där man ställer sig frågande till de människor som är ensamma, nästan som om det vore något fel på dom för att de inte har ?lyckats? finna en partner, med dess sociala liv och eventuellt barn.

Redan i förskolan blir vi uppfostrade med att prestation och självförtroende (ej självkänsla) är något att ?eftersträva? som gör att man automatiskt tror att den yttre bilden som visas upp (beroende på hur man mår) är mer värd och eftersträvansvärd än en själv, eftersom det som är en själv inte liknar någonting av det som finns i samhället. För mig blir det extra starkt när par visar upp sina 'självsäkra' jag och vänner de hajpat umgås med.

Men om någon verkligen är tillfreds i sin relation så brukar det kännas av på energin som utstrålas. I det har man inga behov av att tala om för hela världen. När jag känner av denna energi i sin stillhet så blir jag bara glad för deras skull och jag känner inga tendenser till egen jämförelse. Så dessa jämförelse känslor kan också handla om att man kan känna att deras egna känslor av ?misslyckade? men som de försöker överrösta utav dessa yttre uttryck och det kan man ju minst sagt själv må dåligt över. För att man känner att det är falskt. 

Sen slås jag av min egna insikt att jag ju inte klarar av att leva det där livet. Hur ensam jag skulle känna mig eftersom jag på förhand redan vet att jag inte kan identifiera mig med det. Jag har dessutom redan försökt (utan barn) och det resulterade i en livskris. Samtidigt har jag mina konflikter där jag inte riktigt accepterar att jag känner så här. Det beror delvis på mitt forntida arv där jag har mina instinkter och begär kvar men också en oacceptans inför min egna identitet att jag inte är kvinna.