Ingen rättighet att skaffa barn

Det finns ju en biologisk skillnad där: det är mycket lättare för en man att donera spermier, än för en surrogatmamma som ska gå gravid i nio månader med allt omak och alla risker som det innebär, och sedan föda barn under stor smärta. Hon kan även få livslånga problem efteråt, t.ex. med foglossning som aldrig läker eller avförings- och urininkontinens.

Vissa sjukdomar kan också debutera under graviditet, som inte skulle ha gjort det annars - eller först långt fram i livet. Och sedan har vi de känslomässiga komplikationerna, att vissa kvinnor knyter an till barnet under graviditeten, så att de har svårt att lämna ifrån sig det. Så det är VÄLDIGT mycket begärt av en kvinna att hon ska föda barn åt någon annan.

Min egen inställning är dock att ÄVEN donation av könsceller aldrig borde ha blivit tillåtet. För det är inte rätt mot de barnen, som både missar halva (ibland hela) sin identitet, och måste växa upp i konstiga familjekonstellationer. Förbjuder vi det igen så blir det också rättvist mellan män och kvinnor, även om DET inte är orsaken till att jag tycker att det ska förbjudas.

Det är synd att inte alla ensamma män som längtar efter kärlek och alla ensamma kvinnor som skaffar barn på klinik, kan komma tillsammans på något sätt! Det skulle ju lösa bådas problem. Om jag ska komma med en reflektion om detta, så verkar det som att ensamma människor av båda könen dels lever för isolerat - och då träffar man ju ingen - och dels har orealistiska krav. Männen fantiserar om brudarna i porrfilmerna, som blir allt yngre i förhållande till mannen för varje år som mannen blir äldre. Vilket gör det mer och mer orealistiskt för varje år, att han ska få en sådan kvinna som han fantiserar om.

...och de ensamma kvinnorna fantiserar om någon mansgestalt ur romantiska komedier och Harlequinromaner - han ska vara oerhört snygg och stilig och modig och framgångsrik, och helst med ärvda pengar och adlig titel också. Och sedan går åren...